Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1849, sida 1

———öäwA ds — —— råttvisan och att med tystnad hålla till till godo att man frändömde honom hans rått. General v. A., som genom sitt handlingssått och den lemnade, derifrån oskiljaktiga förklaringen, förnårmade mina råttigheter som medborgare och som embetsman, skulle således åga fordra, att Jag skulle förtiga hans tillgöranden — derföre att de voro allt för mycket oråttfårdiga. Derföre skulle jag lida och icke han. Nej! dessa anspråk på grannlagenhet hos mig de strida mot både sunda förnuftet och den allmånna moralen. De skulle, godkånde, medföra för samhället oberåkneliga vådor. Om general v. Å. vid sina meddelanden åt mig glömde det passande, inblandade fråmmande personer i saken och på deras bekostnad sökte att befria sig sjelf från förebråelsen och ansvaret för den emot mig begångna oråttvisan, ehuru densamma synbarligen icke utan hans medverkan, och utan förgåtenhet af hans pligt kunnat ske, så var sådant hans fel och icke mitt, föråndrade ingalunda det förutvarande förhållandet och kunde så mycket mindre ålågga mig någon ny förpligtelse, som genom min öppet Ullkännagisna afsigt att offentliggöra alltsammans, jag genast reserverade mig emot en så bekassad tydning. Men icke nog hårmed: samtalen hade genom det politiska element, general von Arbin envisades att deruti inlägga, från första början antagit en alldeles exceptionell caractere och från hans sida öfvergått till sjelfanklagelser af sållsammaste och betånkligaste art, antydande, om sanna, ingenting mindre, ån en plan att systematiskt undergråfva folkets konstitutionella rättigheter och att, genom att i första hand beröfsa militåren sina, af denna tillskapa ett blindt och viljelöst redskap för planens vidare genomförande, och, om osanna åter, att hr generalen haft den djerfva osorsyntheten, att med grundlösa insinuationer af så svår beskaffenhet som de nåmnde, nedsåtta landets högsta verkstållande myndighet och på densamma hvålfva allt det förhatliga af hans egen gerning. Huru som heldst hade från den stunden konsiderationer från min sida varit en feghet och förtegenheten af det sagda ett uppenbart förråderi mot mina pligter, mot samhållet, emot kamrater och mig sjelf. Att jag sedan, då något tribunal icke fanns, der jag med öfvertygelse om en i begge fallen rättvis behandling utaf saken kunde göra densamma anhångig, vådjande till allmånna opinionen, deråt gaf all den offentlighet, som var möjlig och med obeveklig sanningskårlek blottade allt, som under samtalen kommit i dagen, borde vål sednast förebrås mig af dem, hvilkas rått år så nåra förenad med min egen, och den jag jemte min förfäktat. Visserligen bår min regem:schefs och mina förutnåmnde 14 kamraters förfarande emot mig icke allenast till följd utaf det nyssanförda, utan åfven för det sena och gemensamma af deras upptrådande samt den stållning de till hvarandra och hvar för sig uti samhållet nnehafva, den otvetydiga prågeln att vara tillstålld på befallning och ingalunda utgången af hvars och ens enskildta, om ån missförSstådda, kånsla för det passande och råtta, och kunde såvål på sådan grund, som emedan jag år öfvertygad, att det af hvarje sjelsståndig och råttånkande menniska måste ogillas, gerna af