gålla i de s. k. arbetareqvarteren, i de usla kyssen, der menniskorna, så att såga, ligga packade bå hvarandra och der luften förpestas af en mångd osunda ångor och utdunstningar, hvilka aldrig af något drag, någon vindflågt kunna bortskaffas? Också rasa stundom bland den arbetande klassen i dessa qvarter, icourts-, Wyndss och hvad de nu allt heta, febrar och sjukdomar af alla slag på ett förfårligt sått och bortrycka 1000:tals menniskor i deras båsta lefnadsålder. Så t. ex. angrepos i Edinburgh år 1847 öfver 10,000 personer af den bland arbetsklassen utbrustna epidemien; i Glasgow insjuknade år 1843 12 4 af befolkningen, eller cirka 32,000 personer, af hvllka 32 4 med döden afgingo. Lågger man nu hårtill, att den arbetande klassen vid mindre sjukdomssall saknar all låkarevård, eller måste taga sin tillflykt till , qvacksalfvare och deras universalmedel; så år det nåstan förundransvårdt, att dödligheten bland densamma icke år större, ån hvad mortalitetstabellerna gifva vid handen. Utom redan uppråknade förhållanden, som skadligt inverka på den arbetande klassens helsa, finnas ånnu flera, af hvilka vi dock blott vilja nåmna dryckenskapslasten. Alla lockelser, alla möjliga frestelser förena sig, för att komma arbetaren att hemfalla under denna afskyvårda last. Brånvinet år för honom nåstan den enda tråstekålla, han eger, och allt förenar sig för att förmå honom att söka densamma. Trött och förslappad af ett anstrångande arbete hemkommer han om aftonen, och hvad finner han der? En fuktig, mörk och våmjelig boning; en föda, som knappast en hund ville förtåra; en bådd på halm och lumpor; nakna, skrikande och uthungrade barn .... Han måste ut, ut för att slippa all denna jemmer; han måste hafva något, som kommer honom att tro, att arbetet år mödan vårdt, något, som gör honom utsigten för den kommande dagen dråglig. Hans af mödor och slåp medtagna kropp, hans af bekymmer och lidanden förslappade själ måste hafva en stimulus, något, som såtter dem i jemnyigt, något, som hringar ljus i det hopplöshetens mörker, som omger honom. Denna stimulus, detta något blir — bränrin. Han super för att glömma och han glömmer för att supa. Hos honom år dryckenskapen mera ett hehof, ån en last. Den år ett fenomån, en hardt nåra oundviklig följd af de beklagansvårda förhållanden, i hvilka han lefver. Slutet deraf blir: en ånnu mera förstörd helsa, ånnu ytterligare förslappning till kropp och sjål, ånnu mera hårda och tryckande lefnadsomständigheter samt slutligen — en förtidig dåd. Och hvad mera sedan! Hvad har vål den engelske fabriksarbetaren i allmånhet annat att förlora, år det usla, qvalfulla lifvet? — Hörom hvad Carlyle yttrar om arbetarne i de engelska bomullsspinnerierna! Hvad han såger om dem, gåller i allmånhet om alla industriarbetare i Storbritannien. Hans ord lyda sålunda: För dem år arbetet i dag blomstrande, i -morgon förvissnadt — ett beständist hazardvspel, och derföre lefva de äfven säsom sperlare: i dag i dfverflåd; i morgon hunger. Svart, tårande missnöje gnager oupphörligt vpå deras lifstråd och gör deras bröst till en boning för de vildaste qval. Den engelska handeln med sina oerhörda konvulsioner, rsitt beståndiga vacklande af och an, sina oråkyneliga proteusartade ångmachiner har gjort valla vågar för dem osåkra och liksom dragit Ömkring dem en trollkrets, den de icke kunna eller våga öfverskrida. Nykterhet, karakterssasthet, lugn ihårdighet — dessa vålsignade egenskaper hos menniskan — åro för dem helt och hållet fråmmande . . Den vverld, i hvilken de lefva, år för dem icke -något vånligt hem; det år ett fångelse, fullt -af vansinniga, fruktlösa qval, fullt af rebellion, ihat, afundsjuka emot dem sjelfve och andra -menniskor. Eller lefva de vål i en grön, 2— —