Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1849, sida 1

salla löst ned öfver sin mors hals och gick in i andra rummet. Då hon kom tillbaka var hon nedslagen och återtog kamningen. Dock kånde kanslirådinnan äfren ett annat instrument komma i beröring med sitt hufvud: — Hvad gör du, Sophie,sade hon, sklipper du af mig håret?— -Nej, bara litet. Du har fått några gråa hår, mamma! och Sophie lutade sig ned öfver modren och började högt gråta. — -Nin söta flicka, hvad gör det? Det år ju helt naturligt. Gråa hår åro ingen skam att båra.— -Men du blir gammal om du får gråa hår; ack, der sitter också en skrynkla vid munnen. Hu, hvad den ser ledsam ut! Du får inte bli gammal, mamma! Skratta åt mig, drag blott på munnen litet grand! Så der ja, nu år du åter ung.— oOm du vill behålla din moder, så måste du förlika dig med att se henne åldras, ty att lefva och åldras åro två oskiljaktiga saker.— -Ja vål, men du skall åldras utan skrynklor och gråa hår.— -Det låter sig ej göra hår; det blir först i Guds rike, som vi komma att åldras i evig ungdom.