Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1849, sida 1

i—eQskLHk AAAA menniskans företrädesrätt i hela skapelsen, t. ex. framför blomman, hvilken uppspirar och vissnar på samma fläck, utan aning om framåtskridande? Detta är stillaståendets medvetslöshet, som ej bar något behof och derföre dör med sig sjelf. Men menniskan måste deremot lefva i sig sjelf, för att uppnå sitt mål, och hennes lefnadsprocess måste gå derpå ut, att alltjemt taga nya och, om hon så kan, skönare former, alltsom tanken klarnar och hennes själ blir evigt ny. Menniskan kan derföre icke tänkas stå stilla: hela hennes bestämmelse måste vara en ständig fortskridande omskapelse. När detta gäller den isolerade menniskan, så måste detta gälla henne ännu mera, då hon betraktas såsom en länk i familjeeller samhälls kedjan, der hon ej allenast ansvarar för sig sjelf, utan jemväl för den medfödda rättigheten, att, i sin grad, representera menskligheten. Och mensklighetens hela kulturhistoria, hvad är den annat än eviga iders oupphörliga ansträngningar att uppenbara sig i nya förädlade former? Ty så länge härnere ej något är hvad det bör vara, så länge är det ock underkastadt omstöpningens nödvändighet — emedan blott det fullkomliga lider ingen förändring. Individen och samhället äro båda fördenskull lika beklagansvärda, när de ej vidare känna något behof af ombyte uti sitt närvarande tillstånd, ty huru prisvärd belåtenheten med sin lott än är, bevisar den dock en liknöjdhet, som intygar, att den till sin natur verksamma anden råkat att falla uti en belägenhet af slapphet, ur hvilken de ej har mod, nog kraft och vilja att göra sig fri. Det är sannt, samhällsbrytningar eller statsförändringar äro af tvenne slag: sådana, hvilka verkligen förbättra ett haltande eller rent af felaktigt statsskick, och sådana, som lika obestridligt försämra en samhällsordning, eller tillställas för att uppväcka anarki, för att gynna oredan. Ja, man kan alltid säga, att revolutioner i sjelfva verket äro antingen ett missbruk af makt, eller föranledda af ett sådant och alltid bevisa en närvarande ofullkomlighet i sjelfva statsförfattningen, äfvensom att kontraktet mellan den styrande och de styrde är brutet, samt att således samhällssäkerheten är i mer eller mindre fara.I sitt contrat social uppställer Rousseau vissa statstheorier, hvilka gå ut på att förtydliga, huru en ständig reformation måste genomgå sambällslifvet, om det ej skall förlora all spänstighet och stelna i vanornas sköte. Det är, menar han, ur denna strid i statsorganismens allrainnersta, som den eviga harmonien slutligen skall höja sig på frihetens vingar och oupplösligt sammanbinda mensklighetens alla skönaste begrepp till ett enda: krisllig gemensamket.Närr, fortfar författaren, ett folk känner ett inre, oemotståndligt behof af oberoende; när det fullt inser, att dess närvarande belägenhet tarfvar de mest genomgripande reformer, och att dessa kunna erhållas endast genom den bestämdaste brytning emellan de styrde och styrelsen; när ett aktadt och hederligt folk önskar frälsa sin i fara stadda nationalära, sin förlorade frihet, för att genom den sednare återvinna sin plats i den civiliserade verlden, — då erbjuder sig revolutionen såsom det säkraste medlet att få slut på oreAr aa GA a a a ne a Nn ia TA TR Re 22 ÅTER