dan och förnedringen. I allmänhet kunna säledes dessa revolutioner anses som ett slags medicin för statslifvet, eller ett nödvändigt ondt, med hvilket skall fördrifvas ett värre, eller såsom tillfälliga olyckor, liknande vulkanutbrott, öfversvämningar och andra dylika naturens våldsamheter, som onekligen för en tid kunna uppväcka oro och bestörtning genom att härja hela trakter af jordytan, men ej sällan göra dem för en annan tid mera fruktbärande. Det blir dock alltid en falsk invändning, att en stat upplöses genom en sådan omstörtning. Staten är redan förut upplöst, innan resningen kan gå för sig, och uppresningens ändamål är att åter sammanbinda densamma. Revolutioner kunna sålunda med en gemensam term benämnas ett uttryck af nationalinteresset, en jemnare af alla de skärande, missprydande och onaturliga kanter, som så ofta äro till finnandes på sjelfva samhällsbyggnaden. Ja det vore måhända ej äfveniyrligt att va både den antika och moderna kulturen uppblomstrat, och genom revolutionens drifva det päståendet, att ur revolutionens sköte hafbemedling har det europeiska samhällslifvet erhållit en bestämdare karakter och stitutioner. Vidare: att dess brytningar blifvit folken en skola, der de emottagit den klaraste kännedom af sina menskliga rättigheter; en läroinrättning, der regenterne blifvit öfvertygade om, huru de platt ingenting förmått, då de försmått sitt folks kärlek och aktning. Om svenska nationen gäller detta kanske företrädesvis, emedan få länder varit underkastade så täta omhvälfningar som detta. Nästan hela vår historia genomkorsas af styrelseförändringar. Genom de mest olika skiften har detta folk gått till fribeten. Man har sett det välja sina regenter, afsätta dem, förena sig med en grannmakt, sjelfvilligt ställa sig under dess ok, befria sig derifrån, återvända under sina konungars styrelse, afsäga sig rättigheten att välja dem, under deras makt tåla all tyngd af enväldet, återinsätta sig sjelf i sina primitiva rättigheter, låta det aristokratiska väldet efterträda det monarkiska, tröttna dervid och medgifva att stå under en nästan despotisk styrelse, för att snart derpå göra sig af med den och antaga en lagbunden. Lycka är, att nationen stadnat här, änskönt nuvarande ställningar och förbållanden intyga, thy värr, att brytningar ännu återstå för oss, för att ernå politisk fasthet. Svenska folkets häfder skulle, med anledning af hvad nyss blifvit nämndt, kunna kallas en enda hel, men ej afslutad revolutionshistoria. (Fortsättes.) sina herrligaste in