Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1849, sida 1

— ————————— en viss rörelse, och, när han hör en egendomlig, barsk kommandoton, instinktmässigt känner sig kufvad och hörsammar den gifna befallningen. De förstå derjemte, att hos soldaten väcka en viss ambition, en till hälften naturlig, till hälften blott imaginär hederskänsla, som har sina egna lagar och sitt eget språk. Härigenom binda de honom med soupplösligad band vid den iärofulla? korpsen och vid den segerrika fanan, och, för att göra dessa band ännu starkare, måste han aflägga en ed, som de fleste betrakta såsom helig, och som ingen utan stor samvetsoro fördristar sig att bryta. När de dessutom befara, att det menskliga, milda och naturliga kan vakna hos soldaterna och bringa dem i harnesk mot deras pligt som krigare (nemligen när de skola följa trumman mot slägt och vänner) så bruka de den försigtigheten att kommendera dem åt ett annat båll. Pehr skjuter då Påbls far, och Påbl skjuter Pehrs far; Påhl och Pehr anse sig nu icke vara fadermördare; de äro tillochmed mycket såta vänner, när de träffa hvarandra: de äro soldater. Vi upprepa det: det kan verkligen ligga något vackert i dessa förhållanden; ty den enskiltes försvinnande bland massan och uppoffring för den princip, som besjälar mängden, är något af det skönaste, menniskorna förmå åstadkomma. Men hvad soldaten beträffar ligger det i denna machinmessiga enighet något rysligt, något förfärligt-skönt; det är en orimlig och ofri natur, tillvågabragt och gjord nödvändig genom orimlighet och ofribet. Det är fördenskull nödvändigt, att den krigiska organisationen i en stat står i ett noga afvägdt förhållande till det frihetsmedvetande, som folket ernått. Polerna af detta medvetande äro, hvad Europa vidkommer, till finnandes i Schweitz och Ryssland. I Schweitz finnas idel beväpnade medborgare, men inga soldater; i Ryssland åter idel soldater, men inga medborgare. Men liksom om Schweitz dock på något sätt skulle erlägga sin tribut till Europas onda genius, hafva några af dess kantoner brukat sända sina soldatfrön till Neapel och Rom (förut äfven till Paris) der de togo tjenst hos de maktegande och fortplantade medeltidens traditioner om krig och menniskomord såsom ett handtverk, åt hvilket man helgade sitt lif och uppoffrade sina krafter. I en sednare tid hafva dock Luzern och Freiburg samt till en del äfven Schwytz sökt åstadkomma en reform i detta onaturliga förhållande, som i sjelfva verket gick ut på att bilda ett slags bödlar. I Frankrike, der de europeiska id6erna hafva sitt stora laboratorium och som just nu är så interessant derigenom, att frihetens principer icke derstädes blifvit realiserade, utan som telluriska andar med en förvånande snabbhet, skärpa och klarhet fara fram mot sina motsatser — i detta land gör äfven friheten de största ansträngningar att sönderbryta soldatmaktens tvingande fjettrar. Den stående hären har, med några få undantag, motsvarat sin bestimmelse. Ända till den 24:de Februari åtlydde den Ludvig Philips befallningar, kämpade för honom och blef öfvervunnen. Då erböll den nya anförare, bland andra Cavaignac och Lamoricitre, och hörsammade deras bud. När Cavaignacs och Lamoricidres stjerna gick ned i moln, erhollo Changarnier och Bugeaud högsta TATE ETNISK ERS TRIST —