Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1849, sida 1

— karne, utan att förneka en varm kärlek för solkets sak. — Min vän! Synglaset är en beskedlig tidning, mycket beskedlig! Den är icke ovettig på någon. Det tycker jag om. Ehuru litet skarpsås åt rabulisterne och starkpeppar åt radikalerne inte kunde skada, ibland. Men, ser han, min vän! Inte behöfver jag läsa den tidningen, än mindre prenumerera på den. En bögt uppsatt embetsman, som jag, är så moderat förut. Den tidningen tänker alldeles hvad jag tänker, min vän! Så tänker, så talar, så handlar exellensen med Friskytten på fickan. En annan: — Förlåt mig, hr grossbandlare? — Hvad vill herrn? — Har hr grosshandlaren läst Afionposten för i går afton. — Nej. — Inte det? — Af svenska tidningar håller jag bara Aftonbladet för hvardagarne och Folkbladet för Söndagarne. — Jaså. — Det är en mera frisk vilja i Folkbladet. — Verkligen. — Dessutom behöfver jag inte hålla Aftonposten, ty den finnes både på stora sällskapet och hos mill Björklund. — Men der finnes förmodligen Folkbladet med. — Ja, men si, det är roligare, herre! och så skäms jag att läsa det så att någon ser det, herre! — ka tjenare! — Adjö herre! Så tänker, talar och handlar en man, som på sin handelsrörelse årligen vinner 50,000 rdr. Denne man tvekar icke att offra 100 rdr på en hund, 1,000 rdr på en häst och 10,000 rdr på. ... på... . en ämabel vän. Men om det gäller idger; om det gäller något andeligt; om det gäller den samhillsordning, i skygd hvaraf han samlar sina rikedomar och får behålla hvad han samlat — då eger denne man icke 2 rdr bko. — Hr la Croix! hr la Croix! Ett vill jag säga hern. Om jag får se Tiden mera här på Bazarn så, fan ta mig! slutar jag inte upp, och går till Winter; och hör sen! Detta utrop af en renhårig radikal är, för att tala med den gamle bekante, historiskt. I samma anda tänka, tala och handla alla radikaler. De moderata och konservativa tidningarna äro dem en styggelse. De icke allenast icke läsa dem. De förfölja dem. Det finnes ännu en afdelning af publiken, som ej får med tystnad förbigås. Det är dessa menniskor, som i lumpenhet öfverträffa alla andra; dessa drängsjälar, som förakta renhet i uppsåt; allvar i sträfvan; djup i studier; de, i hvilkas ögon arbete, uppoffringar väga intet; dessa menniskor, som äro skapade till slafvar och låna sin betydelse af puffar, beskydd eller slump; dessa män, hvilka äro alla revolutioners omedvetne medhjelpare, tanklösa dagtingare och slutliga offer; — med ett ord dessa de sämsta af hela publiken, på