Det ofvan sagda gäller nemligen hufvudsakligen hufvudstaden. På landet bor, bland våra berg och i dunklet af våra högtidliga skogar, on publik, som, kanske just till följd af det ständiga umgänget med nordens storartade och allvarsamma natur, sjelf är tänkande och allvarlig. Från detta håll får den, som skrifver af sitt innersta hjertas djup och ofta med sitt eget hjerteblod, den uppmuntran, förutan hvilken han snart skulle sjunka ned utmattad, trött till lynne och hopp och tro. Den andra omständigheten är, att, trots den uppmuntran och det bifall, som följer den af Aftonbladet införda tanklösa joller-pressen, så utöfvar den allvarliga, trampade delen af pressen ändock ett verkligare välde. Några få fästa sig vid den, men hos dem faller icke utsädet hvarken på otrons hälleberg eller bland lättsinnets frodiga ogräs, utan i tankens och kärlekens goda jordmån, der det gror och bär skördar, sedan det med massans bifall helsade jollret eller skränet längesedan blifvit glömdt. På detta sätt kan publicisten lyckas att vinna en och annan seger åt ordningens sak, som är frihetens. Friheten räddar samhället, men ordningen räddar friheten. På detta sätt kan han värna en eller annan orättvist smädad eller förföljd medmenniska och häri får han söka trösten för de många sorger, läkedomen mot de många sår, hvarur man blöder och måste blöda, på en bana der törnena äro så många och der inga rosor växa. Vi hafva icke sagt detta för att klaga. Än mindre för att beklaga oss. Det är ingen jeremiad öfver egen ringa framgång. Den har varit större än vi hoppats, och då är den alltid stor nog. Vi anklaga icke en gång de moderata och konservativa derför att de företrädesvis läsa sina politiska motståndares yttranden. Det ligger någonting manligt och kraftfullt i detta den andra partens hörande, som vi ej tveka att gifva företräde framför radikalernes ensidiga hat, som tyckes hafva starkt syskontycke med fruktan, och som genom att beständigt upphetsa deras passioner måste göra dem maktlösa genom bristen på sjelfmedvetande och förnuftsskäl. Radikalerne blifva, genom att aldrig höra sina motståndare, insvepta som i en dimma, uti politiska fördomar. Slutligen kunna vi så mycket mindre beklaga oss, som vi äro djupt öfvertygade att allvarliga bemödanden på längden vinna ett gehör och derigenom en makt, som blifver gyckel-pressen förnekad. Blott en sak beklaga vi: att den tidning, som under många år innehade opinions-väldet, begagnat detta så — att publiken är sådan den är.