Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1849, sida 1

frur och hustrur till pris åt soldateskens råa, nedriga lustar, och vanhelgades icke sjelfva templen med nidingsdåd, för hvilka språket saknar uttryck och tanken svindlar? ..... Och på hvems befallning, med hvilkens goda minne skedde allt detta och mera dylikt? — På den röda monarkiens och med hennes samtycke. Men vi behöfva icke gå så långt tillbaka i tiden. Den röda monarkien har dragit försorg om, att spåren af hennes framfart äro så färska, att de ännu lukta blod. Må man erinra sig upproret i Gallizien, anstiftadt af den röda monarkien och dess anhängare, i ändamål att utrota alla dem, som folket, om dess frihetsoch sjelfständighetskänsla en gång vaknat, kunde hafva valt till sina ledare! Må man erinra sig Radetzkys och Haynaus blodiga framfart uti Italien, Windischgrätz i Böhmen och Wien, Meldens dersammastädes, Jellachichs och Haynaus i Ungern! Har icke den förstnämnde af dessa den röda monarkiens bödlar systematiskt utplundrat och förhärjat de landsträckor, öfver hvilka han tågat, de städer, som han hemsökt? Har han icke, så att säga, betecknat hvarje steg, han tagit, med gräsligheter af alla möjliga slag: låtit under de mest lumpna förevändningar nedskjuta flere hundrade personer; brandskattat stad och land, tvingat tusentals af Italiens söner att tjena i sina bödelsknektars leder; låtit med ris piska oskyldiga qvinnor och sjelf, sedligheten till trots, i öppen vagn färdats med en sköka genom Milanos gator? Har icke Uaynau i det olyckliga Brescia, eller, rättare sagdt, på dess ruiner, låtit anställa ett blodbad, som i den nyare historien näppeligen har sin like? — Har han icke låtit nedbränna byarne i ett helt distrikt endast derföre, att innevånarne i desamma hade försett det för sin frihet kämpande Venedig med lifsmedel? Har han icke äran af att i det land, som hemfallit under hans gissel, hafva infört den s. k. solidariska ansvarigheten, sålunda nemligen, att om en enda individ i ett samhälle på ett eller annat sätt förbröte sig mot den af tyrannen stadgade vordningenv, så skulle, om ej den brottslige kunde ertappas, hela samhället ansvara för hans förbrytelse och, om denna vore af en mera svårartad beskaffenhet, jemnas med jorden? Huru många tusende af Italiens och Ungerns ädlaste söners blod tynga ej på hans själ! Huru många millioner förbannelser har ej ensamt han hopat på sitt hufvud! Det lindrigaste straff, denne den röda monarkiens värdige förkämpe kunnat påfinna, är att insticka sina öfvervunne, tappre motståndare bland sina rå, barbariska horder och lemna dem till pris åt deras spott och hån. — Hvem af våra läsare har väl glömt Windischgrätz och Weldens skräckregering i Wien, der Robert Blums, Messenhauers, Jellanicks, Beckers och så många hundrade andras blodiga skuggor ännu ropa till himlen om hämnd. Huru hånades ej den olyckliga kejsarstadens innebyggare af dessa bödlar! De utfärdade proklamationer, att pressen var fri, attingen censur existerade, och de ljögo icke; de blott hånade. Någon censur strök icke de misshagliga artiklarne i tidningarne; men militärcensuren strök sjelfva författarne ur de lefvandes antal. Det är så den röda monarkiens anhängare och koryfeer AAMh: RR qt.