Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1849, sida 1

— ———— — —— Det är icke blott den omedelbara nyttan, vi kunna vänta af hvad vi vunnit, icke blott hoppet om en inre utveckling och en ärofull fred, som gifver den förvärfvade friheten och det förda kriget så stor betydelse; enhvar känner tydligt, att det ligger något mera uti hvad året 1848 och dess efterföljare skänkt oss. Hela det förbållande, i hvilket vi stodo såväl till det öfriga Europa, som till oss sjelfva, har detta år väsendtligen börjat förändra sig. Dan mark har, såsom var naturligt, hitintills blott alltför litet aktats i Europa, och om man hade någon tanke om oss, var denna säkerligen icke serdeles gynnsam. Ty det är två ting, som framför allt annat förskafla en nation aktning i andra nationers ögon, och det är dess statsförfattning och dess krigsära. Blott emedan det hade en fri författning, har Norge under de sednaste 30 åren åtnjutit ett icke ringa anseende i Europa; blott emedan det hade en utomordentlig krigsåra, har Sverige åtnjutit ett liknande. Det, som utgjorde vårt företräde, våra konster och ve-tenskaper, har dels blott varit föga kändt, och dels döma nationerna icke mycket derefter; deras åsigter om ett lands utveckling till verklig frihet och sann nationell kraft bero, vare sig med rätta eller orätt, hufvudsakligen derpå, huruvida denna utveckling gjort sig gällande i en fri författning och ärofulla krigsbedrifter; men i dessa båda rigtningar bar Danmark i lång tid blott haft föga att uppvisa. Derför hafva icke blott våra fiender upprigtigt föraktat oss, utan äfven våra vinner misströstat om oss, och prinsen af Noer var icke den ende, som trodde sig kunna bedöma danska folket efter Kristian 8:de och hans regering. Ja, tillochmed bland oss sjelfva bade många föga förtroende till vår nation, och hela det yngre slägtet har arbetat under fruktan och bäfvan.Med desto större tacksamhet böra vi derför erinra om, att många, som icke tillhörde OSS, likväl städse trodde på vår nations ärofulla framtid och aldrig tröttnade att upprepa, det Danmark nog, när det rätta ögonblicket kommer, skulle gripa och begagna det. Desse, till hvilkas antal vi kunna räkna största delen af det svenska och en icke ringa del af norska folket, stå nu icke längre ensamma. Öfverallt i Europa omfattas Danmark och dess sak med välvilja och aktning; tillochmed Tyskarnes mening är modifierad, och om de nu påstå, att de förakta oss, tänka de icke, hvad de säga. Denna förändring i andra nationers tanka om oss, har för öfrigt säkerligen, till en del, sin grund deruti, att de icke af oss väntat ett sådant framträdande, ty ingen seger är så storartad, som den, man vinner, när andra anse oss som svagast. Det är just känslan af detta, hvilken gör sagan om Uffe hin Spage så poetisk. Medvetandet om denna aktning hos andra, känslan deraf att vi nu kunna vara stolta öfver att vara Danskar, är något, som varit vår nations behof, och den uppnår derigenom något ännu större och bättre: mera aktning för sig sjelf. Ty denna hafva vi ej haft till den grad, en nation bör hafva det; vi hafva saknat den starka nationella sjelfkänsla, af hvilken våra bröder Norrmännen måbända hafva haft för mycket. Och EE —