Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1849, sida 1

som jag höll i den sänkta handen, ännu var laddad, när man kom på mig, och att underlifvet på den fallne var tryckt mot jorden, så att stygnet icke kunde blifvit gjordt genom någon annan, än honom sjelf. Mitt samvete var dessutom så rent, min själ så stolt, att jag ej brydde mig om dessa omständigheter, som så tydligt talade till min fördel. Men en, såsom vittne, uppkallad jägare, en frimodig, redlig man, fäste uppmärksamheten på dem, utan att låta skrämma sig af domarens hotande blickar, och sökte bevisa, att jag, att sluta af det läge, hvari man anträffade grefven, ej tycktes vara upphofsmannen. Det var förgäfves; min död var beslutad. Den trogne Faskul var otröstlig öfver den sorgliga ntgången af min sak. Skola mina gamla ögon?, få se min våälgörares ättling föras till stupstocken?! — Jag kan icke öfverlefva det; det skall blifva min död. Ni får icke dör, fortfor han efter något besinnande, rjag skall hjelpa er på flykten. Men ni måste lofva mig, innan vi skrida till detta yttersta medel, att göra ännu ett försök på annan väg till er räddning. Bed den omkomnes dotter och arfvinge. grefvinnan Julia, om nåd. Jag hoppas, att ni icke förgäfves skall göra detta steg.Bedrag dig icke, gode gubbel svarade jag, det skulle vara förgäfves, att anropa dotterns medlidande för hennes fars förmente mördare,