Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1849, sida 1

hofvets misstroende och illa dolda hat till franska nationen och hafva förstört enigheten inom detta katholskt-bonopartistiska parti, som bildat sig för att fullborda vår undergång. Kanhända är det ock endast en ny list för att, genom lockbetet af nya illusioner, stilla det missnöje, som ständigt tilltager i skötet af sjelfva Rom, och för att besvärja de stormar, som bilda sig emot franska kabinettet i skötet af den snart ånyo sammanträdande lagstiftande församlingen? Kanhända är det äfven verkan af en plötslig retning förorsakad i en på alla politiska id6er blottad, svag själ, genom den goda pressens oupphörliga anfall och kardinalernes oförsigtighet? Men, i hänseende till oss, förändrar det i verkligheten ingenting af franska politiken. Logiskt borde påfven verkligen tillbakavisa hvarje förslag till en upprigtig transaktion af minsta vigt emellan honom och hans undersåter; och å sin sida böra Österrike och de andra, öppet reaktionära makterna, alla de gånger det blir fråga om utöfvandet af det minsta tvång, försvara den påsliga rättens okränkbarhet. För upprätthållandet af sitt nya program, skulle Frankrikes regering blottstålla sig för ett krig; men det vill icke Frankrikes regering. Vi skola icke säga hvarföre. Om ändå påfven gåfve efter, om ändå han till en del beviljade de för honom antydda reformer, hvad skulle bli resultatet deraf? Dessa reformer hafva fordom blifvit begärda af de olika makter, som uppskrämdes af uppresningen 1831. Några blefvo beviljade då, för att nästan genast tagas tillbaka igen. Nu skulle utsigterna för deras varaktighet vara ännu sämre, emedan päfliga styrelsen skulle vilja hämnas det tvång den måst underkasta sig. Anarkien är denna styrelses olycka. Lagarnes vanhelgd är högsta lagen för en makt, sammansatt af olika elementer och som gör anspråk på att begränsa rättigheter, som stå öfver hvarje menniskovilja. Och för öfrigt skulle väl antingen han sjelf taga om hand tillämpningen af alla dessa reformer och sätta dem i verkställighet, och, uti detta fall, skulle de, såsom alltid, blifva fruktoch resultatlösa; eller skulle väl en nationalförsamling varda kallad att realisera dessa förbättringar. Men hvilken statsman är nog kortsynt för att icke inse oförenligheten af dessa begge principer: folksuveräniteten och påfvemakten, hopfogade med hvarandra och alltid fiendtliga emot hvarandra? Tre månader sednare, skulle vid första sammanstötning — otvifvelaktligen oundviklig — en ny revolution bafva utbrustit. Skulle franska republikens president önska en sådan? Hvartill skulle då sjelfva företaget tjenat, blodet, som det kostat, vanäran, som det medfört, hugget principerna erbållit, och våldförandet af franska grundlagen? Men nej. Prinsen talar hvarken om nationalförsamling, konstitution, eller några mesyrer, som skulle kunna betrygga resormernes verkställighet och vidmakthållande. Uttrycket liberal styrelse betyder allt och intet uti hans mun, och ordet öfverdrift, som finnes i början af bans bref, synes för öfrigt vara tillämpligt på de republikanska institutionerna. För öfrigt rör det der mera specielt fransmännen.