gifver sjelf i flera tidningar en förklaring, sedan han inhemtat v. Arbins svar. Det är först samtidigt med detta Lövwenhjelms offentliga steg, som den under hans frånvaro sjenstförrättande general-befälhafvaren utfärdar befallning till regementsbefälet, att bestraffa Zachrisson med två månaders arrest på högvakt; och detta för en tilldragelse, som alldeles icke, på sätt vi redan anmärkt, tillhörde Zachrissons förhållande till general-befälet i distriktet, utan var allenast en artilleriets ensak. Enhvar måste deraf draga den slutsats, att det är icke på annans föranstaltande än den i Ryssland vistande general Lowenhielms, som hela denna våldsamma och mot Svenska militärens medborgerliga sjelfständighet rigtade åtgärd tillkommit. Men huru har den väl kunnat genomföras? Skulle det vara möjligt, att general-majoren Dahlström, som ganska rigtigt icke förut rört sig i den saken, på direkt uppmaning eller befallning af den ur tjenstgöring till Ryssland permitterade Löwenhielm, skulle hafva anbefallt arresten? Deremot talar snnnolikheten; ty det skulle icke endast förutsätta en visserligen ej omöjlig, men dock nog stark brist på grannlagenhet af grefve Löwenhielm mot en annan generalsperson, utan äfven en otillbörlig svaghet hos general Dahlström. Det återstår då endast att saken ifrån Löwenhielm dragits till högre ort, och att general-majoren Dahlström således på chefens för landtförsvaret befallning måst utföra hvad der ansetts lämpligt att göra, för att förnöja grefve Löwenhielms fordringar, hvilka man så ofta sett behandlas, på visst håll, nästan såsom samvetssak. Men om så är, frågas med skäl: hvarthän hafva vi då kommit? Och är det från Ryssland, som vi nu regeras? — Imellertid — det må nu förbålla sig härmed huru som helst, så förmoda vi att kapten Zachrisson, såsom en redlig medborgare och aktningsvärd officer, sedan hans arrest är slutad och orsaken till hans bestraffning honom förkunnas, icke underlåter att göra hela denna sak till föremål för domstols behandling, samt icke låter den nedläggas innan landets högsta domaremakt sig deröfver yttrat. Detta är en pligt mot hela krigsståndet och mot honom sjelf. Det är nödigt att Svenska militärens ställning till lagen och sina medborgare blifver bestämd och känd. Nationen bör veta, om den i dem skall se fosterländske och frie män eller slafvar. Örebro tidning den 6:te Okt. vDen Zachrissonska affären, som nu först är börjad, bar skadat regeringen och specielt en hög person mera i allmänna opinionen än något annat. Det var en bedröflig historia. Innan den blir utagerad torde den sista villan bli värre än den första. Skånska Telegrafen den 3:dje Okt. yDet kan icke bestridas att utaf allt, som hos oss på sednare tiden förekommit, den Zackrissonska affären väckt det största uppseende, så väl i anseende till de personligheter, som deri varit inblandade, som de principer och tänkesätt, som i och genom densamma blottat sig, både hos styrande som lydande. Personer hafva blifvit komprometterade, som aldrig bordt blifva det; och i stället att, då saken vridit sig illa, söka bilägga eller ställa den till rätta, synes man angelägen om att ännu mer förvärra den. Lyckligt nog om icke denna affär till sina följder kan blifva ett slags motstycke till den Crusenstolpska, i afs. på opinionen i landet. Alla tidningar hafva i den lederade rättvisans interesse också tagit parti och mer eller mindre strängt uttalat sig emot vederbörandes handlingssätt.