Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1849, sida 1

Röfvaren. (Ungersk novell.) Forts. fr. N:o 23 6. Barnet slöt sig genast till mig med innerlig tillgifvenhet och bemödade sig att förljufva mina ensamma stunder. Det gjorde mig oändligt godt att en menniska fanns i min närhet, hvilken hvarje timma gaf mig de mest rörande bevis på sitt deltagande. Emellertid förflöt den för hans återkomst utsatta tiden, utan att han syntes. Min fruktan var icke försvunnen, men hade dock förlorat en del af sin styrka. I detta tillstånd tillbragte jag tre månader, när en dag en ryttare anlände till oss, som bar grefvens livree, och dröjde flera timmar hos skogvaktaren. När han åter aflägsnat sig, kom min lilla vän upp på min kammare; hon var ganska bestört och sade, utan att veta, det hon skulle befria mig ur en dödsångest genom den underrättelse, som hon hade att öfverbringa mig: Tänk sig bara, sköna fru! Feszi, grefvens kammartjenare, till hvilken den nådige herrn satte så stort förtroende; har bestulit honom — på många tusen dukater har han bestulit honom;