Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1849, sida 1

hafven, för att ernå edra syftemål, i tribunen upprepat dessa utnötta fraser om anarki, faction, främlingar, skräckvälde, som tidningsskrifvare, besoldade för att förbereda en orättvis expedition, under trenne månaders tid systematiskt hafva uppdukat för allmänheten. I hafven kallt, med det ironiska löjet på läpparne, kastat reaktionens smuts på dem, som offrat sina lif för fäderneslandets pånyttfödelse. En protest är nödvändig för menniskoslägtets heders skull. Det är nödvändigt, dock icke för er, icke för en parlamentarisk majoritet, ur hvars sköte egoismen och fruktan synas hafva förjagat all moral, utan för dem hos er, hvilka, liksom vi, sörja en förlorad frihet, för framtidens Frankrike, att en hederlig karl höjer sin röst och ropar till er, mina herrar: er vältalighet är illfundighet, er ärlighet hyckleri; under alla era bedyranden och försäkringar hafven J aldrig gjort annat än ljugit för Frankrike och Europa; finnes någon nedrigare än bödeln, så är det den, som hånar kadavret; örfilen, som dennes dräng tilldelade Charlotte Corday på hennes bleka kind. Jag protesterar då i Roms namn. Jag känner män, som borde göra hvad jag gör: jag menar: tjenstemännen vid ert kansli i Rom, hvilka rodnade inför mig öfver deras regerings beteende och tackade mig för våra beskyddande omsorger och romerska folkets beundransvirda uppförande; men de frukta att mista sina sysslor. Jag känner andra — de äro Italiens söner — som från sjelfva Rom, till trots af presthämden, skulle protestera emot edra smädelser; men er förutseende administration har, genom att undertrycka alla tidningar, betagit dem hvarje utväg att offentligen yttra sig. I Rom fanns ingen suverän mera. Päfven hade rymt: han var i Gaöta, omgifven af de mest ursinniga reaktionärer. En regeringskommission, som han tillsatt, hade undanbedt sig förtroendet. Tvenne deputationer, afgångna efter hvarandra från Rom, för att bedja Pius IX återkomma, hade blifvit afvista. Man måste göra ett slut på ett sakernas tillstånd, som ledde raka vägen till anarki och inbördes krig. Det var den 9:de Febr., kl. 1 på morgonen, som päfvens afsättning som verldslig herrskare och följaktligen romerska republiken proklamerades. Genom hvem? genom romerska staternas konstituerande församling. Huru hade denna församling blifvit vald? genom den allmänna rösträtten. Fanns det, jag vill icke säga skräckvälde, men bearbetningar, olagligt utöfvadt inflytande på valen? Nej, allt föregick med lugn, fredligt, utan korruption, utan hotelser. Var minoriteten betydande? Utaf hundrafyrtiofyra tillstädesvarande medlemmar, yttrade sig ellofva röster emot republikens proklamering, af det skäl, att de icke ansågo tiden vara lämplig derför; fem emot afskaffandet af påfvarnes verldsliga makt. Huru många ibland dem, som J så föraktligt kallen främlingar, huru många italienare, födde utom romerska staterna, suto på församlingens bänkar? Tyenne kanhända: Garibaldi och general Ferrari; jag bedrager mig, Garibaldi var bortres till Rieti. Saliceti, Cernuschi, Dallangoro, Cannonieri och jag blefvo först valde sednare Huru mottog befolkningen denna dubbla prokla