Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1849, sida 1

Bland de fallne var äfven min älskade herre. Gripen af den djupaste smärta, kastade jag mig öfver den oförgätlige vännens lik; jag ville vid mitt bröst värma honom till nytt lif; men förgåfves, han hade för evigt tillslutit sina ögon. Grekerne stormade fram under vildt skri, när de sågo vår anförare falla, osh en ursinnig kamp uppstod kring det älskade liket. Förr än jag lemnat dem det, skulle jag tio gånger hafva uppoffrat mitt lif; större delen af manskapet hyste samma känslor för den döde, och det lyckades oss att rycka honom ur fiendernas händer och föra honom tillbaka till hemmet. Fadrens smärta var gränslös, när han såg sin sons lik. Sinnesskakningen var så häftig, att den uttömde den åldrige mannens krafter och kastade honom på det läger, från hvilket han aldrig skulle uppstiga. Rörd af den omisskänliga smärta, sonens död förorsakade mig, förvandlade sig i de sista dagarne af hans lif den hårdhet, hvarmed ban annars hade behandlat mig, i varm tillgifvenhet, och dagen före sin död skänkte han mig friheten. Han tycktes vilja träffa ännu en annan anstalt till min fördel, men en slagsluss, beröfvade honom målet, han förmådde blott frambringa obegripliga ljud, hvilka han genom sina oaflåtligt på mig rigtade blickar sökte tyda. Följande afton var han ett lik. Jag var således fri; men utan vänner, utan