Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1849, sida 2

inträdde madam Eriksson med sin dotter. den der frun förbarmat sig öfver mig och skafsat mig arbete hos dig, på det jag måtte komma i tillfälle att blifva en bättre menniska ... du skall få se, att gumman skall blifva rörd, omfamna mig och kalla mig sin dotter. Hon är så beskedlig, att det icke är svårt att lura henne. Godt! jag litar derpå. . . . Men tyst, nu komma de visst.Det klappade på dörren. På Emmas stig in, Emma steg upp och gick dem till mötes. Det var bra, att ni kom — sade hon — ty vi ha mycket att göra. Se här, ännu en medbjelperska, Hanna Broman!, Madam Eriksson spratt till och kastade en skarp blick på den unga flickan, medan Ingeborg med glädjestrålande ögon och utbredda armar flög henne om halsen. Hanna! ack så roligt, att ännu en gång få se dig! ropade hon med en röst, som darrade af rörelse. Hon tryckte sina friska, rosenröda läppar mot den fordna vänninnans vissnade mun. En rysning ilade genom Hannas lemmar. Hon ryckte sig hastigt lös från Ingeborgs omfamning. -Du stöter mig tillbaka . . . du älskar mig då icke mer sade Ingeborg bedröfvad.