Jag, handlingens, men icke den fruktlösa handlingens, man, insåg, att en vidare blodsutgjutelse skulle vara onyttig, olycksbringande för Ungern; jag insåg det redan i början af ryska invasionen; jag har i dag uppfordrat den provisoriska regeringen att obetingadt atträda, emedan dess fortI bestående dag från dag blott kunde blifva mer sorgligt, mer beklagligt för fosterlandets framtid. Den provisoriska regeringen erkände detta och afträdde frivilligt, nedläggande den högsta maken i mina händer. För att spara menniskoblod och befria mina fredliga medborgare åtminstone från krigets elände, enär jag är för svag att vidare försvara dem, begagnar jag denna omständighet efter min bästa öfvertygelse, i det jag obetingadt sträcker vapen och derigenom måhända förmå anförarne för alla från mig skilda afdelningar af ungerska krigsmakten, att inom kort göra detsamma, erkännande likasom jag, att detta för närvarande är det bästa för Ungern. Af H. M. Czarens vidtberömda ädelmod hoppas jag, att så många af mina tappra kamrater, hvilka såsom f. d. österrikiska officerare, genom omständigheternas makt blefvo invecklade i detta olyckliga krig med Österrike, icke öfverlemnas åt ett mörkt, ovisst öde, samt att Ungerns djupt böjda folk, som bygga på hans kärlek till det rätta, icke värnlöst prisgifvas åt sina fienders blinda hämdraseri. Det kunde ju vara nog, om jag ensam faller såsom offer! Detta bref adresserar jag till er, herr general, emedan det var ni, som först gaf mig bevis på er aktning, hvilka vann mitt förtroende. Om ni vill göra slut på en vidare, onyttig blodsutgjutelse, så skynda er att göra den sorgliga kapitulationsakten inom den kortaste tid möjlig, men dock på det sätt, att den eger rum blott inför H. M. kejsarens af Ryssland trupper, ty jag förklarar högtidligt, att jag heldre låter tillintetgöra hela min korps i en förtviflad slagtning mot huru stor öfvermakt det vara må, än att sträcka vapen för österrikiska trupperna. Jag marscherar i morgon den 12:te Augusti till Vilagos, i öfvermorgon den 13:de till Boros Jenö, den 14:de till Beel, hvilket jag meddelar er, på det att ni med er styrka må kasta er emellan mina och de österrikiska trupperna, för att omringa mig och skilja mig från dem. Skulle denne manöver icke lyckas och de österrikiska trupperne följa efter mig, så skall jag med kraft tillbakavisa deras angrepp och draga mig till Grosswardein, för att på denna väg uppnå den kejs. ryske armäen, för hvilken ensamt mina trupper förklarat sig beredda att frivilligt vilja nedlägga vapnen. Jag väntar ert ärade svar så snart som måjligt och slutar med försäkran om min obegränsade högaktning. Alt Arad d. 11:te Aug. 1849, kl. 9 på aftonen. Arthur Görgey, ungersk general. II. Min bäste vän Klapka! Sedan vi sågo hvarandra, hafva visserligen icke oväntade, men afgörande händelser timat. Regeringens eviga afund, några af dess medI lemmars låga afund hade lyckats bringa det dit, hvartill jag redan i April sade, att det skulle gå. När jag vid Tokay passerat Theiss efter mången ärlig strid med Ryssarne, förklarade Landtdagen, att den önskar mig till öfverstekommenderande. Kossuth utnämnde i hemlighet Bem. Landet trodde, att jag blifvit det, emedan Kossuth afgifvit ett jesuitiskt svar på Landtdagens andragande. Detta bofstycke var källan till allt det, som sedan skedde. Dembinski blef slagen vid Szöreg. Bem sprängd vid Vasarhely. Den sednare ilade till Temeswar, under hvars murar den förre retirerade. Bem ankom under slagtningen vid Temeswar på valplatsen, återställde striden för några timmar, men blef slutligen slagen till den grad, att af 60,000 man enligt Kossuths beräkning blott 6,000 kunde sammanhållas. Hela den öfriga styrkan blef sprängd, såsom Veczey rapporterade. Under tiden framryckte Österrikarne mellan Temeswar och Arad. Krigsministeren hade gifvit Dembinski order att l draga sig tillbaka till den vänskapliga fästningen Arad, såsom naturligt var, och icke till det fiendtliga Temesvar. Men Dembinski hade handlat emot denna order. Hvarför kan jag icke förklara. Men det finnas för många bevis för handen till den förmodan, att det skedde af afund mot mig. Följden af allt detta var, att jag med den styrka, med hvilken jag lemnade Komorn — efter afdrag af den betydliga manspillan jag led vid I Vaitzen, Ressag, Görömböly, Isolica, Gessthely och Debreczin — stod ensam, hotad från söder af Österrikarne och från norr af ryska hufvudstyrkan.