Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1849, sida 2

utan tvifvel skyldige att uttala ett ogillande emot kapten Z., efter förmännen sådant önskade. Deras opinionsyttring är således ungefär detsamma som utförandet af en order. Ingen förnuftig menniska kan hafva någonting att invända er ot nödvändigheten af en militärisk lydnad, ty lydnad måste finnas så länge armåer finnas; men deremot är det ganska angeläget för hvarje militär, som tillika vill vara medborgare, att för sig sjelf klart reda, hvad som tillhör det militära eller icke. Utsträcker han den blinda lydnadens princip så långt, att den kan göra sig gällande äfven utom tjensten, då beträder han absolutismens område och passar ej till medlem i ett fritt samhälle. Vi frukta, att de herrar officerare, som uppträdt emot Z. och som påtagligen gjort det till följd af påtryckning från högre ort, icke noga betänkt följderna af ett sådant steg. Det är nemligen synbart, för hvar och en som vill se, att vår nuvarande regering hyser en synnerlig kärlek för allenastyrande. Detta mål söker den vinna genom att från militärståndet och embetsmän i allmänhet, bortblåsa hvarje skymt af sjelfständighetsanda, och sedan bereda sig ett afgöI rande inflytande i representationen. Den, som således, i likhet med Z:s kamrater, lånar sig till verktyg åt dylika babyloniska byggnader, den verkar, med eller emot sin vilja, i strid mot fo sterlandets och mensklighetens sanna intressen. Svenska militärens medverkan för dylika planer är desto anmärkningsvärdare, som det väl har funnits få regeringar, hvilka till den grad, som vår, sökt att tillbakasätta militären och att nttrötta densamma med småaktiga reglementeringar och uniformsförändringar. När sålunda officararne läto förmå sig att opinera emot 2., försatte de sig i den ställning, att de på samma gång nödgades förneka hjertats röst, allmänhetens bifall och sitt eget samt fosterlandets interesse. Enligt alla upplyste mins omdöme hade herrar officerare handlat klokast och rigtigast. om de alldeles icke inlåtit sig i något svaromål på den af hr Heyl framställda fråga, och hvad Stockholmarnes skrift beträffar hade det utan tvifvel varit en heder för allt, hvad kamratskap heter, om den aldrig sett dagsljuset. Kapten Z. ämnar, som det säges, att uttaga stämning på dem, hvilka undertecknat densamma. Enligt duellsplakatet torde de i sådant fall komma att få mer än en olägenhet af sin obetänksamma hårdhet att hopa bitterhet öfver en man, som redan förut var ett offer för förföljelse. Hr Heyl har utaf alla visat den största inkonseqvens, något som visserligen är hans rättighet, efter han är den förste mannen vid regementet, men som ändå sticker något af mot hans morska uppträdande i början. Efter att som ett lejon hafva uppträdt emot v. Arbin och efter att hafva utnämnt Z. till regementsqvartermästare, böjer han sig sedan helt underdånigt under maktens ris och sätter sig i spetsen för en opinionsyttring, som går ut på att desavouera just den man, han förut velat framhålla. Att han handlat som ett blindt och lydigt verktyg åt högre personligheter, är uppenbart, och när han, chefer, bär sig så åt; hvarföre skall man då göra sig alltför öfverspända fordringar af de underordnade? Sättet, hvarpå hr Heyl frambragte opinionsyttringen, är så inqvisitoriskt, att äfven den lugnaste menniska kan fatta eld vid blotta tanken derpå. Hvarföre framställde icke hr Heyl den frågan, om det vederfarits Z. någon orättvisa? Hvarföre inhemtade han ej officerskorpsens tanka om sitt eget beteende? Hvarföre önskade han ej höra dess åsigt om general Arbin? Hvarföre? Emedan han synbarligen ej ville eller ej vågade erfara hvad som rörde gig på djupet af hans kamraters själ. Han sruktade att få höra sanningen och ville derföre kringgå den. Frågar man sig nu hvartill kamraternas opinionsyttring egentligen skulle tjena, så är det klart, att den tillkommit för att göra Z.s arresterande möjligt. Utom densamma hade höga vederbörande icke vågat arrestera honom, och man kan således i sjelfva verket säga, att detär kamraterna, som genom sin osjelfständighet vållat Z. de lidanden, han nu nödgas utstå. I allmanna opinionen har Z:s sak ingenting förlorat ge22 EF 2 2 024 22 Äfvar mia Ach aolaf