Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1849, sida 1

Sjelf tog han Frans under armen och skyndade genom parken fram till byggnaden. De gingo in på gärden utan att möta någon. Förstugudörren var stängd och intet af de fönster, som lågo åt gårdssidan, var upplyst. Här bor visst ingen, sade Frans sakta. Tyst, — låtom oss försigtigt smyga oss omkring till andra sidan — hviskade Alexis. — Jag känner till lokalen.De gingo genom en port in i trädgården som på två sidor stötte intill byggnaden. Huset, bygdt som ea Italiensk villa, hade icke mera än en våning jemte frontespis. På baksidan af huset voro tvenne fönster upplysta. Våra båda äfventyrare smögo sig försigtigt fram till dessa, men som de lågo allt för högt från marken kunde de hvarken se eller höra något. Vid det ena af dessa fönster stod ett körsbärsträd, med tjocka grenar. Alexis klättrade upp deruti, höll sig fast i fönsterbrädet och blickade in genom en springa på den nedfällda gardinen. Det var ett litet, förtjusande kabinett derinnanför. Midt i rummet stod ett bord, fullsatt med de läckraste rätter. På en soffa midt emot fönstret syntes en qvinlig varelse, som dock till största delen undanskymdes af en ung man, som stod framför henne på golfvet.