ämnet, neml. huru en af lagstiftarena (d:r Thomander,) sedan han med blixtrande ifver visat, att det blott var fråga om, att ur våra lagar utstryka en forrattning, som icke mera gäller såsom lag, icke tillämpas, icke af regeringen npprätthålles, ej eller efterlefves, och dervid anfört konungens, högsta domstolens m. fl. önskan, att den måtte borttagas, samt påminnt om, huru man öfver allt i riket, ja midt i hufvudstaden, alla dagar höll konventiklar, o. s. v. sist tillade: jag bar sjelf varit med i många konventiklar och tänker denna afton gå till en sådan. Den som vill må anklaga migl — Nu som sagdt är, voro riksens ständer derom ense, att det gamla plakatet ej dugde; men man beslöt att ett nytt skulle uppsättas. Ett förslag till det nya uppgjordes också af några presteståndets ledamöter; men det qväfdes i födslen — och det var en särdeles Guds nåd; ty just genom dess tillämplighet, hade detta sednare blifvit värre än det förra. — Riksdagen skred till slut och andra mål voro vigtigare; derföre stannade saken. — Detta är i korthet förloppet med denna fråga vid riksdagen. Och nu — den som bott känner förhållanderna, skall således hvarken låta skrämma sig med hotelser om böter och fängelser, eller låta bekymra sig med det skrymtaktigt samvetsömma nitälskandet om mensklig ordning, för det ban samlas med ordets vänner; utan han skall svara: Hvad förföljelsen angår, så tror jag att ingen lag förorsakar den, och ingen lag skyddar mig emot den; utan den kommer af andarnes strid. — TUy ,L 9?! ?1 38 oe