Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1849, sida 1

tygelse förföljas, men genom saderliga råd och förmaningar upplysas och rittas, samt allvarligen förhållas sin förbindelse, att icke störa församlingens öfriga innevånare i deras gudstjenst, eller undandraga sig de pligter samhällsordningen och den antagna trosbekännelsen föreskrifva, härmed velat förständiga Eder (landsböfdinge-embete) om denna vår nådiga afsigt, samt anbefalla Eder förehålla de så kallade läsare, att den frihet till enskilda sammankomster och andaktsöfningar, som blifvit dem i nåder beviljad, varit blott en följd af vår nådiga benägenhet, att icke vilja tvinga någons öfvertygelse eller samvete, och af vår förhoppning och förväntan, att misstag och villfarelser med tiden, samt genom en bättre insigt och tilltagande kunskap i den sanna evangeliska läran, skulle efterhand rättas och försvinna; men att det öfverseende (som bestått deri, att de anklagade ej blifvit straffade) hvarmed läsarne således blifvit behandlade, ålägger dem också en ökad förbindelse, att noggrant iakttaga de vilkor, hvarunder en sådan frihet blifvit dem i nåder förunnad— (här följa i förordningen några ytterligare bevekelsegrunder, hvarför dessa , vilkor böra vördas, — och derpå sjelfva vilkoren, så lydande:) att de böra i tysthet underkasta sig de trosläror deras fäder bekänt, samt de af lagarne och sambällsordningen stadfästade andaktsöfningar; och i fall de vilja derutöfver samla sig till vidare undervisning, eller enskild uppbyggelse, bör sådant ske på de tider och ställen, då allmän gudstjenst icke är för handen. I följd häraf vilja vi, att de såkallade läsare böra ytterligare erinras, att icke under allmän gudstjenst hålla sina sammankomster, utan då begifva sig i kyrkan och med församlingen deltaga i den allmänna andaktsöfningen; samt att de af samma skäl vid dop och salighetsmedlens bruk böra underkasta sig den ritual, som uppå riksens ständers begäran och med deras enhälliga bifall blifvit af Kongl. Maj:t antagen och påbuden.På detta sätt lyda de nyaste förordningar i ämnet. Det är icke någon mildhet eller efterlåtenhet af pastorer och länsmän, utan det är kongl. förordningar eller regeringens hägn, som man har att tacka för friheten bärutinnan. llåärigenom är ock det barbariska konventikelplakatets egentliga onda förebygdt; men då likväl, j så länge det finns qvar ibland våra lagar, många illasinnade begagna det såsom ett åkerspöke, till satt skrämma och bekymra de enfaldiga, och desse, när de ej veta rätta förhållandet, ofta låta oroa sig dermed, så har det under sistförflutne riksdag, samt en föregående, varit ett kristligt och prisvärdt bemödande af doktor Sandberg, och några andra, som understödt hans motion, att få det gamla plakatet helt och hållet utstruket ur våra lagar. Så mycket som dervid talats, med och emot, så hafva dock alla varit derom ense, att det gamla plakatet icke vore lämpligt och tillämpligt i våra dagar, utan tillbörde ett mörkt förgånget tidehvarf; men deruti skildes man, att då någre yrkade att det derföre blott borde borttagas, ville andra åter sätta i stället ett annat I plakat, som kunde tillämpas. Såsom ett exempel på huru mycket det gewla plakatet gäller, der man känner sakerna, må blott anföras hvad söm afhördes vid ett af riksståndens diskussioner i I