Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1849, sida 1

e vare benägen anse anstå den mest sjelfstäniga och frisinnade tidning. Se här: Hvad allmänheten ofelbart först anmärker, att kapen Zachrisson kan föra ett batteri lika väl eller lika la, antingen han varit i reform-sällskapet eller icke; ch att han icke därföre vill föra det lika bra mot riets fiender och öfver allt, hvar dess tjänst erfordras, et tror ingen. Med allt hvad t. ex. vi för var del unnat hafva att anmärka mot reform-sällskaperna och leras sednaste beteenden, hafva vi dock aldrig missänkt deras ledamöter för någon benägenhet att öfvervifva fäderneslandets sak, om det skulle gälla att med vapen försvara henne, Vi hafva tyckt oss märka myccen kortsynthet, ja dårskap i åtskilliga satser och förslag ; men vi tro, att mängden menat ganska ärligt, hvad de yrkat, och att de handlat af öfvertygelse om dess nytta för fäderneslandet. Lika litet som deltagandet i ett reform-sällskap bevisar militärisk oskicklighet, lika litet bevisar det stämpling eller förräderi; och är en officer både skicklig och fäderneslandsvän, så tyckes man icke hafva mera att af honom fordra. Att han icke är båda delarna eller ettdera, bör bevisas, innan han lider något för opinioner eller tillgöranden, som icke röra tjensten; och ledamotskapet i ett reformsällskap är icke bevis i den vägen. Så resonnerar allmänheten; och hon glömmer icke, att just regeringen vill gifva officerare, likasom andra embetsmän, plats inom representationen. Detta kan af den föreslagna reformens vänner endast på det sitt nöjaktigt förklaras och försvaras, att embetsmännen tillgodonjuta fullkomlig frihet i politiska opinioner och icke gynnas eller förföljas för dylika. Visar sig minsta skymt af ett motsatt förhållande, så måste man ursäkta, om den misstanken skulle hos nationen upstå, att meningen är att tillskapa åt sig viljelösa voteringsmachiner; och en för den af regeringen föreslagna reform fördärfligare tanke kan icke inplantas hos natio nen. General v. Arbins förfarande (naturligtvis under antagande, att berättelsen är exakt) kan således icke förklaras ur något annat än den gröfsta tanklöshet. Ännu ett förklarings-sätt finnes väl, nemligen att han gjorde, hvad han gjorde, just emedan han insåg, hvart det skulle leda; men detta är ännu värre än det andra. Är regeringen så väl understödd af sina högre embetsmän? Begripa de så väl hennes mening och hennes interesse? Eller är denna mening icke, att nationen bör blifva gynnande stämd för det hvilande förslaget? Antingen måste man vidgå detta, eller ock på det eklatantaste desavouera gen. v. Arbin.Men följer man noga tankegången så finner man nog, att här icke så mycket är fråga om, att general v. Arbin skulle hasva på det hela handlat orätt: 1) Uti att lyssna till berättelserna om Z:s deltagande i reformsällskaperna, hvilket icke angick förmannen, eller 2) Uti att lemna uppmärksamhet om andras, det vare sig Tit. Löwenhjelms eller v. Hohenhausens betänkligheter mot Z:s utnämning, hvilken icke angick dem; eller 3) Uti att ej begagna sin lagliga rätt, att sjelf, utan alla förfrågningar på högre eller högsta ort, och utan alla inflytelser af andra, än 2:s chefs och förmäns intyg om hans militäriska duglighet och goda seder, utnämna till den ledigvarande och af generalfälttygmästaren ensam beroende tjensten. Allt detta är för Aftonposten af ingen betydelse; men se! hr v. Arbin har handlat tanklöst. Hoc est: han har brutit mot den heliga anda! Aj — aj! Han har föranledt blottandet af en machiavellisk styrelsekonst; ett gunstoch ett förföljelse-system, som makten anser för sitt värn och sin goda rätt att begagna! Han har låtit folket blicka in i hemligheterna af denna politiska hierarki, som man utsträckt till både de militära och civila samhällselementerna, och som tjenar makten såsom ett slags jesuitisk polis! Sc .6 E———