Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1849, sida 1

ADAi — ————— — —ä —— Hur tycker du det skulle se ut, ifall någon mötte oss — sade den unga flickan skrattande. — Men om du talar vid löjtnant Tornersköld, så är jag säker om, att han för min skull tager dig upp bakom sig.... Löjtnanten bet sig förargad i läppen, ty han hade hoppats att få ensam njuta den unga flickans sällskap. Emedlertid bugade han sig bifallande, men beslöt inom sig, att taga en lysande hämnd på grefven, för det denne beröfvade honom denna lycka. Svanhilda och löjtnanten ledde sina hästar genom skogen ut till landsvägen, hvarefter de åter Il hastigt utropade: kastade sig upp i sadeln. Calle, som klättrat upp bakom löjtnanten, fann sin plats föga angenäm. ... Emedlertid beväpnade han sig med mod, slog sina armar om löjtnantens lif och befallte sin själ i Guds hand. Mon cher — sade löjtnanten — är du tokig? ... Skall du på detta sätt omfamna mig? ... Du får på sin höjd hålla mig i rocken. ... Mon dieu! du qväfver mig. Suckande släppte grefven sitt tag och fattade med begge händerna i löjtnantens kläder. Denne var just i begrepp att gifva sin häst sporrarne, för att sträcka af i fullt carrier och derigenom bringa Calle i förskräckelse, då Svanhilda