den tystnad, hvilken Kroaterne ända sedan den 18:de Mars i riksförsamlingen iakttagit. För orsaken till densamma skola vi något längre ner redogöra. Den utomordentliga verksamhet, som den ungerska riksdagen under loppet af trenne veckor utvecklade och med hvilka blott franska nationalförsamlingens är 1789 kan jemföras, förvånade Wienerhofvet, hvilket, som alla Tyskar, sökte att nå målet genom vidlyftiga diskussioner, och gjorde det för baron Josika, den förre hofkanslern i Siebenbiärgen, lätt att förmå kejsaren vägra sitt samtycke till urbarialbördornas upphäfvande, under föregifvande af att denna reform icke var tillräckligt pröfvad. Men Stephan reste genast till Wien och återvände med kejsarens bekräftelse på alla ditintills fattade beslut samt löfte om att kejsaren personligen ville infinna sig för att upplösa riksdagen den 11:te April. Han kom, och blef på det hjertligaste emottagen af de jublande Magyarerne. I ett högtidligt plenum plenorum stadfästade han ännu en gång alla de af riksdagen fattade beslut, lofvade att om trenne månader sammankalla Ungrarne till en ny riksdag i Buda-Pesth och lemnade dagen derpå Pressburg. Det var enighetens afskedsfest, som Österrike och Ungern sirade vid skeppsbron i Pressburg. Lombardiets och Italiens revolutionära tillstånd, kriget med Sardinien, Böhmarnes hotande ställning och spänningen med Preussen — allt gaf reaktionen vapen i händerna för att bearbeta Wienarne och kejsaren, och vid samma tidpunkt reste sig mot Ungerns planer en öppen och stark opposition i Kroatien. Magyarerne kunna icke frikännas från herrsklystnad mot Slaverne. Om de i Mars 1848, i stället för att i känslan af sin nationela kraft och öfverlägsenhet fordra återupprättandet af hela sitt fordna konungarike, i förening med Böhmarne hade ställt sig i spetsen för den slaviska propagandan, hvartill deras lige midt emellan de begge hufvudstammarne af de österrikiske Slaverne (Czeckerne och Slavonerne) gjorde dem högst lämpliga; så skulle det för dem hafva kunnat blifva möjligt att realisera ideen om ett slaviskt-magyariskt Österrike, i hvilket de icke hade spelat någon underordnad rol, och den tyska reaktionen skulle då aldrig hafva varit i stånd att tillintetgöra följderna af Marsrevolutionen. Men nu måste Böhmen ensamt uthärda striden och i den duka under, emedan Sydslaverne förspillde sina bästa krafter i den olika striden mot Magyarerne, förspillde dem såsom blinda redskap för en politik, hvilken hade till syftemål ett statssystem, hvarmed de lika litet som Magyarerne kunde blifva belåtne, och hela Ungerns egen frihet står nu på spel i den stora på lif och död förda striden, hvars like hvarken den äldre eller den nyare historien kan uppvisa. Om Ungern olyckligtvis skulle i den duka under, så har det blifvit ett offer för sin egen halfhet; segrar det åter, så är Slavernes nationella befrielse måhända lika aflägsen som någonsin förut. Metternich hade allaredan till en del insett detta förhållande mellan Magyarerne och Sydslaverne och fördenskull tillåtit en doktor Gay att bearbeta de sednare mot de förre, från hvilkas sida han i synnerhet befarade ett anfall på helstaten. Men Gay, som var en hemlig panslavist, bibragte honom den åsigt, att den mängd ryska agenter, som funnos i de sydslaviska länderna, hade till syftemål att vinna dessa för Rysslands stora plan att med sig införlifva Turkiet och Donauländerna. Gay erhöll fördenskull Metternichs tillstånd att genom resor i dessa länder motarbeta både Ryssland och Magyarerne. Genom sin fulländade förställningskonst förde Gay denne den skarpsyntaste af alla Europas diplomater bakom ljuset och arbetade under en lång kedja af år på upprättandet af ett sydslaviskt förbund, med Belgrad till hufvudsäte, hvilket skulle sträcka sig från svarta till adriatiska hafvet och blifva ett bollverk så väl emot Tyskarne och Turkarne, som emot Ungrarne och Ryssarne. Metternich erfor aldrig den snara, i