Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1849, sida 2

rike. Sedan nu äfven Schweitz blifvit stängdt för politiska flyktingar, finnes det på kontinenter intet land, som erbjuder frihetens kämpar gästfrihet och beskydd. De, som hafva penningar att disponera, resa öfver till Amerika eller England; de öfriga hafva ingen annan framtid, än ståndrätten och statsfängelset. En af nationalförsamlingen vald kommission sysselsätter sig med ett förslag af herr Creton att upphäfva det dekret, som förbjuder medlemmar af de båda fördrifna kungliga familjerna att beträda Frankrikes jord. Det förljudes, att regeringen skall begagna sig af reaktionärernas partiraseri, för att åter häkta 3 medlemmar af bergpartiet, nemligen Double, Greppo och Savoye. Den sistnämnde har förr varit fransk gesandt hos tyska centralmakten och är en af sitt partis bäste talare. En serdeles karakteriserande scen har förefallit mellan Thiers och Michel de Bourges i nationalförsamlingens 15:de byrå. Michel påstod, att Thiers konspirerar emot folket; Thiers sökte tillbakavisa denna beskyllning och kallade. Michel för en drömmare. Ack, sade Michel, enär ni talar om drömmar, så vill jag berätta er hvad jag drömt. Jag drömde, att jag på samma gång som herr Thiers studerade lagfarenheten i Aix. Vi svuro der, herr Thiers och jag, att evigt hata konungaväldet. Jag höll krucifixet, medan herr Thiers svor, och han höll det, då jag aflade denna ed. Detta var ett obehagligt minne för hr Thiers, men han sökte reda sig ur klämman med den invändning, att han icke svurit hata konungavöäldet, utan blott den äldre bourbonska grenen. Detta uppträde har emellertid gifvit en svår stöt åt Thiers inflytande i nationalförsamlingen. Vid val till vigtigare poster inom nationalförsamlingen har han flera gånger blifvit förbigången. På de vestindiska öarne Guadeloupe och Marie Galante hafva ganska allvarsamma oroligheter egt srum, med anledning af valen till lagstiftande församlingen. På Marie Galante utbröt d. 24 Juli ett ordentligt uppror; amiral Bruat måste med flera krigsskepp och 300 man landstigningstrupper ila till dess undertryckande, hvilket ännu icke vid postens afgång hade lyckats. Resultatet af valen har emellertid utfallit så, att de båda socialistiske kandidaterna Schölcher och Perrinon, tvenne bekanta ifrare för negrernas emancipation, med stor majoritet blifvit valde. Farhägor för ett våldsamt angrepp på den republikanska statsförfattningen sortfara att oroa sinnena. Vid den ovisshet, som råder i afseende på den politiska ställningen, vid de dagligen återkommande ryktena om en revolution, utgången från republikens fiender, är det naturligt, att en fullkomlig stockning i affärerna inträdt. En revolution förestär, det tror folket och det upprepa tidningarne, men om den skall ske i Ludvig Bonapartes, Ludvig Filips eller Henrik d. V:tes intresse, vet man icke. Republikanerna få emellertid tid att bereda sig på försvar; oaktadt eller till följe af regeringens reaktionära sträfvanden, blir deras parti allt starkare. och det skulle otvifvelaktigt segra, om, såsom man bör hoppas, de lösa band komma att sönderslitas, hvilka förena de tre såväl sinsemellan som emot republiken siendtliga fraktionerna, Legitimister, Orleanister och Bonapartister. Tidningen Presseyttrar denna förhoppning och visar, att konungamaktens återinförande under alla omständigheter blir svårt. Sätten— heter det i denna tidning — Karl X:des arfvinge på sina fäders thron; det skall då ske hvad som skedde år 1830; bourgeoisien, som förhåller sig till adeln, som den yngste sonen till den äldste, skall stämpla, tilldess den äldre linien ånyo blifvit undanträngd af den yngre. Insätten åter en af Ludvig Filips arfvingar; det skall då ske, hvad som skedde i Februari 1848; aristokratien, under 18 år utesluten från makten, skall oupphörligen stämpla, tilldess den förskaffat sin sak segern. För att omstörta detta konungadöme, som man nu vill återställa i Frankrike, skola alltid två ställa sig rot en. Icke vi säga det: det är hi