Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1849, sida 2

och vistats än i Paris, än i Milano, än i Constantinopel. ... Ett sådant lif är herrligt, min fröken. Jag tror er — sade Svanhilda lifligt. — Ack! ... äfven jag har drömt och längtat.... Hon afbröt sig sjelf, liksom fruktade hon att I säga förmycket. Löjtnanten betraktade henne med ett leende, hvari Svanhilda åter trodde sig läsa detta med medlidande blandade hån, som redan förut så djupt sårat henne. Ni är icke lycklig, min fröken, sade han sagta. Jag ... hvad har väl jag att beklaga mig öfver?Hon yttrade detta med en ton, som skulle vara ledig och otvungen, men i hvilken likväl äterhållna tårar tycktes svälla. Löjtnanten märkte det.... Ett leende af tillfredsställelse spelade för en sekund öfver hans läppar. Jag sade, att ni icke var lycklig, min fröken — återtog han högt — ty ni talade om edra drömmar ... eder längtan.... Nåväl — sade Svanhilda — hvad bevisar det 2; Den som drömmer och längtar utan att vinna det mål, han eftersträfvar, är ju sällan lycklig.