Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1849, sida 1

områdena bland lederna af Ungerns egna talrika strissmän. Föreningen af brinnande entusiasm och utmärkt bravour hos soldaten med lysande fåltherreegenskaper hos befälhafvaren hafva åstadkommit det resultat, som af tidningarne är kändt, — att Österrike ej förmår med egna krafter afsvärja förlusten af en betydlig delaf sin monarki. Tvenne Polackar tillkommer hufvudsakligen äran för denna framgång: Pem, som efter flera i början lidna motgångar slutligen lyckades att besegra allt motstånd i öster och äfven kraftigt tillbakavisat den första ryska inblandningen, och Dembinski, hvilken, såsom general en chef, leder armåens operationer i norr. Henrik Dembinski föddes år 1791. Hans fader, Ignaz Dembinski, var bland de fäderneslandsvänner, hvilka på den stora riksdagen 1788—91 gåfvo Polen den nya författningen afd. 3:dje Maj sistn. år; hans moder, en dotter af Sachsiske öfverhofmästaren grefve Moszynski, var en lika högt bildad som patriotisk fru. Då fadren 8 år efter sitt fäderneslands sista olyckliga delning dog, ålade han sina fem söner i sitt testamente att städse hafva i minnet 1791 års författning och för återställandet af densamma och af fäderneslandets oafhängighet offra lif och blod. Barnets uppsostran leddes nu af modren ensam med den största omsorg och på ett särdeles utmärkt sätt. Henrik D. studerade företrädesvis historia, bland hvars bjeltar Hannibal mest anslog honom, och utmärkte sig i kroppsöfningar framför alla andra. 1807 kom han jemte två bröder till militär-akademien i Wien, och skulle 1809 vid början af fälttåget mot Napoleon inträda såsom officer i Österrikiska hären. Men D. afslog anbudet, förebärande, att han ej utan sin mors bifall kunde förfoga öfver sin person. Hans afsigt var, att i Polen taga del i de väntade striderna mot Österrike, och för detta ändamål lemnade han med sina två bröder soch tio andra Polackar hemligen militär-akademien, så snart ett tillfälle till slygt erbjöd sig. Då flyktingarne ankommo till Polen hade Warschau fallit. och Dembinskis följeslagare ville förtvifla. Blott han allena förlorade icke modet. Finnes intet Polen mera, så göra vi oss ett! utropade han. Vid ankomsten till Krakau hade polska saken genom Joseph Poniatowski tagit en lvycklig vändning, och D. inträdde nu såsom simpel krigare i femte ridande jägar-regementet. Öfverste Turno hade tillbjudit honom en officersplats, men han undanbad sig den, emedan han endast på slagfältet ville vinna sin befordran. Via fälttågets öppnande mot Ryssland var han löjtnant. Två af hans bröder stupade i detta I olyckliga tåg; honom förskonade fiendens svärd, hungern och kölden. Dock erhöll han en gång ett bajonettstygn i underlifvet och vid Woronow dödades en häst under honom. Vid Smolensk utmärkte han sig i kejsarens åsyn så, att denne sjelf utnämnde honom till ryttmästare. På återtåget förvärfvade han sig de krigiska talanger, som sedermera i så hög grad utmärkte honom. General Sokolnicki, under hvars befäl han stod, förstod mästerligt den svåra konsten att med ringa stridskrafter hålla öfverlägsna truppmassor i schack, och i denna skola utvecklade sig Dembinski. Under fälttåget i Tyskland fann en tredje af hans bröder sin död på ärans mark. Han