Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1849, sida 2

mellan 4 makter å ena sidan och en enda liten stat å den andra, när de se sina män, sina barn dödade eller sårade! : Af detta kan ni finna förklarligt, att man sköflat kyrkorna. Man vill icke mer låta bigta sig, man vill icke mer gå till nattvarden, bevista messan och höra Guds ord. Det predikas icke mer i Rom, af brist på åhörare. Man vill icke veta af någonting, som står i samband med prester. För mig är Pius d. 9 ännu alltid Jesu Christi vicarius, mästaren, liraren, den ofelbare tolkaren af skriften. Hans svagheter, ja tillochmed hans fel såsom menniska komma mig icke att glömma, att hos honom finnas det katolska öfverhufvudets höga företräden. Men kan folket förstå det? Kan det uppfatta denna tbeologiska åtskillnad? Ack! för folket äro menniskans brott och grymheter äfven prestens; hans fel såsom verldslig regent vidlåda honom äfven såsom andlig; politikens skändligheter äro i folkets ögon följden af religionens läror. Mina vänner i Rom dölja för mig allt, hvad man i denna beklagliga rigtning gör och säger derstädes. De vilja bespara mig den obeskrifliga sorg, som berättelserna derom skulle förorsaka mig. Oaktadt denna grannlagenhet har det kommit till min kunskap, att hela ungdomen i Rom och alla personer af någon bildning resonnera på följande sätt: Påfven vill med våld regera öfver oss. Han önskar för kyrkans eller presternas räkning den suveränitet, som endast tillhör folket, och han tror, han säger, att det är hans pligt att handla så, emedan vi äro katoliker och Rom medelpunkten för katolicismen. Hvad hindrar oss att upphöra vara katoliker och blifva protestanter, om det är nödvändigt, och hvilken politisk rätt öfver oss skulle han då kunna åberopa? År icke den tanke afskyvärd, att vi, emedan vi äro katoliker och kyrkans söner, skola blifva slafvar under kyrkan, afsäga oss våra politiska rättigheter, af presternas godhet hoppas, såsom en koncession, hvad som rätteligen tillhör oss, och dömas till den eländigaste lott, som blifvit något folk beskärd?Jag vet också, att dessa åsigter blifvit mer allmänna, än man tror, och att de trängt äfven till qvinnorna. Se der, huru mina tjugoåriga apostoliska bemödanden att mer och mer sammansmälta romerska folket och kyrkan blifvit tillintetgjorda på några dagar! Se der, huru det olyckligtvis har gått i fullbordan, som jag förutsett och förutsagt i mina skrifter, och det tillochmed utöfver mina aningar! Protestantismen har verkligen slagit rötter hos en del af det goda och fromma romerska folket, och detta — det är med afsky jag siger det — har skett genom presterna sjelfva, genom den eländiga politik, till hvilken de förledt påfven. Ack, min vän! föreställningen om en biskop, som låter döda innebyggarne i sitt stitt, en herde, som låter vargen frossa bland sina får, en fader, som dödar sina barn, en päfve, som af regeringslystnad anvinder våld mot tre millioner kristna och som vill återuppresa sin thron bland ruiner, lik och blod, denna föreställning, säger jag, vore så besynnerlig, så orimlig, så anstötlig, så afskyvärd, så stridande mot evangelii bokstaf och anda, att det icke skulle finnas ett samvete, som icke uppreste sig deremot, ett hjerta, som icke bäfvade dervid, en tunga, som icke kände sig tvungen till förbannelser. Det vore tusen gånger bättre att förlora hela den verldsliga makten, ja alltsammans, än att med en sådan skam stå inför sitt folk! O att Pius d. 9:de blifvit öfverlemnad åt sig sjelf! O att han kunnat handla, utan att rådfråga någon annan, än sitt hjerta! Han hade då aldrig lemnat Rom. Föranläten att lemna Rom, hade han aldrig lemnat det romerska området; han hade begifvit sig till Bologna, Ancona eller Civita Vecchia och han hade der blifvit emottagen såsom ett himmelens sändebnd. Romarne skulle hafva skyndat att göra afbön hos honom. Han hade icke stadnat i G(iadta och icke der vär grat de deputationer företräde, hvilka staden Rom skickade. IIan hade då icke slungat denna