Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1849, sida 2

hunnit ut på det stormande hafvet, skall jag blifva lugnare.I detta ögonblick trädde de bäda alskande ut på gatan, hvilken, såsom Theodor sagt, var helt och hållet folktom. Klockan var III på morgonen och solen sålunda ännu icke uppgången. En svag strimma vid östra horizonten förrådde dock dagens annalkande. Morgonvinden spelade friskt genom Svanhildas lockar, hvilka tör tillfället fängslades af en svart sammetsmössa, djupt neddragen öfver den af mörka ägonhår penslade pannan. Hennes gång, i början vacklande och osäker, antog dock snart en raskare hållning; ... hennes hjerta slog dock ännu fortare af våldsam sinnesrörelse, då hon nu, som hon trodde, gick att för evigt öfvergifva den jord, der hennes moders aska hvilade. Hafva vi långt att gå, Theodor? hviskade hon, sedan de en stund under tystnad fortsatt vandringen. Blott en liten bit, min älskade — svarade denne. — Men hvem kan den hemlighetsfulla vandrare vara, som nu en lång stund på afstånd följt våra steg? IIar du märkt honom, Svanhilda 2 -Nej vid Gud, utropade den unga flickan förskräckt, i det hon såg sig om. — Men jag ser ingen