Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1849, sida 3

Uti locken, flygande för vinden, Thronar han, den mörka nattens son — — Bakom dessa blommiga tapeter Slumrar ormen längeseen, Spännes bågen af förstörarn ren — Ack! — sin led hans fälar evigt trampa Och din stjerna blott mot döden gryr, — Hvarje strålblick, ur ditt öga flyr, Tär på oljan i din lefnads lampa. — Mina pulsar — skryter du — Spritta än ungdomligt i mitt hjerta — Ack — mot lifvets höst, mot dödens smärta, Mot förgängelsen de spritta ju — Löjet, Laura, på din rosenkind Doden blåser bort — liksom en vind Skummet ifrån nöjets bägar — Fåfängt, fåfängt söker du dess spår; I naturens, som i lifvets vår Smyger tyst den grymme jägar, Hvarje ros med giftig pil han når. Ve — se dina rosor ligga döda, PFurpurn flyr ifrån din ljufva mund, — Blomman uppå kindens friska rund Vinterstormen omildt skall föröda — Ålarens dystra töcken då Grumlar silfret i din ungdoms källa a Ej af kärlek då ditt bröst skall svälla; Ej af glädje skall du gråta då! Flicka — kraftfull ännu sångarn står Som cn ek uppå de höga fjellen, Mot, mitt bröst, som emot marmorhällen Dödens bölja ännu fåfängt slår — Genom verlden segla mina tankar ; Kasta bortom tiden djerft sitt ankar-.. Glöder du — och sväller stolt ditt bröst? Glöm ej, flicka, sångens ljufva tröst Denna kalk, utaf en Gudom skiftad, Laura — ir förgiftad! Ve den djerfve, som ur stoftets grus Gudagnistor mana vill till ljust Ack — den skönsta harmonie Spränger strängarne på hjertats. luta, Och det höga etherns barn Genie Girigt vill af lampans olja njuta — l Låt — jag vet det — Laura blott två korta Vårar fly — och från min lefnadsdag Solen ren är flydd — dess strålar borta Och i egen eld förbrinner jag. H. Bon. Aa2 (m-vl—