Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1849, sida 3

— ; ——— Melaneholie till Laura. (Imit.) Laura — morgonrodnans glöd Flammar uti dina blickar; Kindens ros är purpurröd, Dina tårars perleflöd Tjusning blott utur ditt öga skickar. Den, för hvilken denna dagg förrinner Som sig sjelf deri förgudad finner — — Den, intill hvars sköte du vill fly, — Nya solar på hans himmel gry. Silfverklar din själ som spegelvågor, Varm och glödande, som solskenslågor, Höst till Maj förvandlar der du är — Öken, som ej blomma bär, Dricker lif utur din källas vågor Och en framtid, som af dimmor fylles Utaf dina stjernors ljus förgylles — — — Åt harmoniskt strålande behag Ler du — men jag gråter, jag. — Se — de stolta fästen uppå jorden Undergräfvas utaf dödens makt — Kungars boning — ack förintad vorden, Störtad ligger med sin fordna prakt Öfver ben, förmultnande derunder. —. I Dina rosor suga ju sitt doft Ur förruttnelse — i dina lunder Qväller källan fram — ur menskors stoft. Se dig kring — de flammande planeter Tälja dig en saga från sin ether; Under deras gyllne sken Tusen vårar blommat ren, I Tusen throner reste sig, Fördes tusen grymma krig — Säg — hvar finner du spåren Af bortflydda våren, j Af konst och natur? Snart stundar det sista, I Då natten sig breder : j Och kedjorna brista ; Och hjulen gå neder I På skapelsens ur! Ack — blott en blinkning — och solarnes prakt Slocknar för dödens förstörande makt; Fråga då, hur länge dina strålar brinna! I Prålar du med ögats glöd, ö Eller kindens friska purpurflöd, Borgad af förstörelsens Gudinna? Ockrande med lånad prakt, Döden, flicka, skall med makt Dryga räntor vinna! Laura, — möt ej herrskaren med hån, — Döden varelsernas herre heter; — Uti rosorna på purpurkinden,