Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1849, sida 3

Vt tt —p?fj — — Uvarjehanda. (Insändt.) Em fri man. Fri som fogeln uti skogen Vill jag vara tills jag dör, Himlens Herre vara trogen, Han min bön, den fromma hör. Ej för någon Kung jag böjer Mina knän och nådbegär, Blott till Gud jag rösten höjer; Landets far och vän han är. Stora narrar, band och stjernor Synas mig så hjertans små, Och salongens bleka tärnor, Som i siden svepta gå. Aldrig i min lilla koja Störes lugnet och min frid, Om än grymt Tyranner stoja, Skrämda af en frihets-strid. Om i onåder jag förföljes Här i denna nådeverld, Om jag än i trasor höljes Lyftar jag min arm, mitt svärdCalle. Från Wien berättas, att de kejserliga trupperna, vid inryckandet i Pesth, funno flera tusen bikupor i skansarne. En fången Ungrare skall hafva uppgifvit, att det hade varit Kossuths mening att låta kasta bikuporna in i de kejserliges leder, när dessa skulle storma. I sanning ett eget slags soldater; skada blott, att Windisehgrätzoperationer emot Pesth skedde vid en årstid, då dessa soldater hade en i naturen grundad rättighet att sofva på sin post. Emellertid låter hela såken som en Börsenhallare.