Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1849, sida 3

att från stoftet anden nu är fri. Snyftningar blott höras: gossen gråter, flickorna likså vid modrens bår . . . . Vill du, fremling, vända vi nu åter? I Torka ej för hastigt bort din tår! Menskovän, som lifvets sällhet eger, hem och helsa och ett rikligt bröd! I Glöm ej uslingen på smärtans läger, sök att lindra dina likars nöd! Tänk på barnen, tänk uppå de späda, som nu sakna fader, moder, stöd, som en bättre lott du kan bereda I med en smula af ditt öfverflöd! Och den gode Herden, barnens vän, lönar säkert dig en gång igen. Förestående versar hafva afseende på en fattig familj, som länge kämpat mot lidandet och nöden och som nu tyckes nära att duka under i denna strid, såvida ej några af dess bättre lottade likar räcka ut sina händer till en snar hjelp och bereda de olyckliga en bättre lott med några smulor af sitt öfverflöd. Fadren, som var torpare, dog för 7 år sedan, efterlemnade sin enka med 4 oförsörjda barn, en gosse om 10, en flicka om 5 och en om 3 år, samt en gosse, som föddes kort efter fadrens död. Den lilla qvarlåtenskapen togs till betäckande af den husröta, hvari torpet iråkat, och en liten, till sin undergång lutande, stuga med några bristfälliga möbler var allt hvad den olyckliga modren egde för sig och sina små. Hon förtviflade dock ej, utan sökte att genom sitt arbete och sin omtanka förskaffa barnen ett dagligt bröd, men det var alltid sparsamt och tröt äfven stundom, särdeles då ansträngningar och försakelser nedlade henne på sjuksängen. Olyckan tycktes äfven förfölja henne. För 3 å 4 år sedan lågo nästan alla medlemmarne af den fattiga familjen insjuknade i nerffeber, och kunde ej en gång förskaffa sig en dryck vatten oftare, än då en medlidsam granne såg till dem, ty de ende, som voro friska, de 2:ne yngsta barnen, voro oförmögna att hjelpa de andra. Då en olycka träffade de arma, hörde man vil modren med tårar i ögonen klaga deröfver, men då det mörkaste molnet gått förbi, var hon åter vid godt mod och sökte strida med motgången. Men en fattig qvinnas arbete betalas ej stort och stundom måste barnen hos barmhertiga menniskor tigga om en bit bröd. För en liten täppa af några. qvadratalnars vidd, hvarpå hon kunde sätta något potates, måste hon göra dagsverken åt egaren deraf; om somrarne sökte hon sig hjelp, hvilken hon sedan måste betala med sitt arbete, för att till hälften kunna berga något hö till foder åt en ko, den enda egendom, som hon förvärfvat sig. Till allt skulle hennes arbete räcka och då man betänker hennes tunna, torftiga klädsel och den ofta för helsan otjenliga väderleken, som den fattige ej fär sky, kan man ej undra på, att sjuklighet ofta förlamade hennes krafter. Hon sökte likväl att hålla sig uppe, då, vid början af detta år, en händelse inträffade, som förorsakade hennes sista sjukdom. Hon hade nemligen under en af de kalla dagarne, emellan Trettonde och Tjugondedagarne, gått ut med en kälke för att söka sig bränsle. Hennes väg gick öfver en mossa, hvari fanns en källåder, som hon ej kände. Der brast isen och hon nedsjönk i vattnet ända upp under armarna. Hon hjelpte sig väl upp och skyndade hem, men vägen var lång och innan hon hann dit, voro kläderna hårdt frusna. En stark förkylning blef följden häraf, och då hon ej genast sökte hjelp, —