är öfverhufvudtaget ytterst påfallande, huruledes allt fordom var öppet, och huru allt nu är slutet och stängdt. Kyrkan är stängd, rådsförsamlingen är stängd, skådeplatsen är stängd, sällskaper och sammankomster äro slutne, sjelfva spatsergångarne i Guds fria natur äro på många ställen slutna. När allting sålunda i yttre måtto är stängdt — kan man då undra öfver, att äfven folkets hjertan och själar sluta sig för hvarandra? Forntidens lagar hafva gått i arf till oss endast såsom fragmenter och enskilta sägner. Om dem kan man således icke bilda sig någon allmänomfattande föreställning. Men de hedniska elementerna, hvilka naturligtvis voro långt fullständigare, än dessa spridda fragmenter och sägner, hafva utan tvifvel öfvergått i medeltidens lagstiftning och der blandat sig och sammansmilt med den kristna. Det skulle vara ett i många hänsenden nyttigt och lärorikt arbete, att särskilja dessa elementer, för att visa, huru de efter hand sammanflutit i hvarandra, och fortsätta undersökningen och jemförelsen ända till nyare tider. Det skulle då visa sig, huruvida den omsorg för allas rätt, den mensklighet, som på många ställen framträdde i de gamla lagarne (t. ex. hvad beträffar fattigvisendet och husdjurens skonsamma behandling) oförvanskad bibehållit sig ända till våra dagar; om den sednare lagstifningen, åtminstone i sitt grundlag, bevarat sin nordiska karakter, eller om den småningom tillkommit genom ett föga ordnadt, föga genomarbetadt och föga genomtänkt aggregat af sydliga ämnen. En sak tyckes dock redan vara klar och tydlig: den äldsta lagstiftningen var enkel; enskiltheterna gingo fullt upp i det hela. Den nyare lagstiftningen deremot har blifvit splittrad; sjelfva hufvudgrunderna för lagen hafva nästan blifvit tillintetgjorda genom tillägg, förklaringar, och förklaringars förklaringar. Vidlyftiga och mångtydiga paragrafer hafva trädt i stället för forntidens korta, kärnfulla satser, hvilka voro så enkla, att många af dem ännu lefva som ordspråk bland det egentliga folket. Det skulle vara ett i högsta grad förtjenstfullt arbete att sammandraga kärnan af våra nu gällande lagar i korta sentenser, och sålunda återföra dem till dess ursprungliga enkelhet. Näst bibeln, skulle en sådan, ändamålsenligt och enkelt ordnad, samling, blifva allmogens yppersta och mest nyttiga bok. Den lärde i den känna både sina medborgerliga skyldigheter och rättigheter. Nu får den nog genom landshöfdinge-embeten, kronofogdar, länsmän, domstolar och kollegier lära känna de förra; men de sednare...... 2 Bah! dermed hafver det sig icke så noga. Nordens mythologiska enhet torde icke för dem, som äro något bevandrade i vår gamla gudalära, behöfva några utförliga bevis. De egentliga mythernas krets och de mythiska sägnerna hvila på samma grundlag. De mythiska väsendena voro kända af alla nordbor, och i det väsendtligaste voro föreställningarne om dem och deras verksamhet desamma. Hedniska offringar med samma anropande af gudarne och samma offerbruk, voro gemensamma för hela Norden. Visserligen blef dyrkandet af en gud såsom öfvergud olika på olika ställen, och af enskilte personer offrade den ena isynnerhet hästar och den andra hornboskap; men dessa och dylika afvikelser verkade icke störande, hvarken på den allmänna tron eller dess allmänna sätt att yttra sig. Man offrade det, som man sjelf mest värderade och aktade; man följde blott den allmänna regeln: gif gudarne det bästa! Att här inlåta sig i hn rr