Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1849, sida 3

ensam, men dock modigt; kämpat hat med bekymret, sjukdomen och nöden om sitt eget och om barnens lif, men till slut har hon dock dukat under. I dess panna tiden fåror plöjt — nej, ack nej, det är ej endast tiden, det är äfven lidandet och hungern, som ha ristat sina tecken der, som ha utsläckt elden i dess ögon och strött rimfrost uti hennes hår. Ser du barnen der? De tre ej leka uti sorgfri fröjd, i menlös yra, inga blommor lifvet har för dem, ty vid deras vagga nöden stod. Från de bleka, de affallna kinder fattigdomen röfvat hvarje ros, endast några liljor finnas qvar, men så småningom de vissna bort, liksom blommor, utaf vårdarn glömda, tyna af i brist på luft och näring. Skyms ej ögat? Röres ej ditt hjerta utaf oskuldens, af barnens smärta? Räck en blomma då åt deras lif och en solglimt utaf ljus dem gif! Modren qvider, och till sängen skynda barnen fram och deras tårar falla uppå hennes magra, kalla hand. Mamma, mamma, gå ej bort från oss! O, följ icke med den bleka döden, göm dig icke i den mörka grafven! Du är allt hvad vi på jorden ha! Modershjertat ömmar: uti ögat glimmar nu en tår af stum förtviflan och med bruten stämma talar hon: Gud, min Frälsare! O, dig förbarma! Ryck ej enda stödet från de arma, låt mig ännu stanna hos dem qvar! Ack, de späda ha ju ingen far, han har gått till hvila längesedan, och nu kallar döden på mig redan .... O, mitt hufvud, hur det värker, bränner! Icke eder, ej mig sjelf jag känner .... Vatten, vatten! O, jag törstar så! Ha, jag qväfves — gråt ej, mina små, ty som eld det i mitt hjerta svider, själen ännu mer än kroppen lider. Säg, hvad viljen J? J hungren? Bröd? sådant fins ej — gränslös är min nöd! Intet, intet kan jag eder gifva — hurudant skall edert öde blifva ? Matt hon tystnar: men en engel talar visst med hennes hjerta och hugsvalar nu den döende, den arma mor, ty hon hviskar sakta: Gud är stor uti nåd och godhet. Ske Hans vilja I Om från jordens qval Han mig vill skilja, skall Han dock ej öfvergifva dem, som här egde moder, barndomshem. Fader vår, i Dina milda händer lemnar jag de späda, sedan vänder jag min tanke ifrån denna verld. Styrk mig, Herre, på min sista färd! För Ditt blod, som uppå korset flutit, beder jag: afplåna hvad jag brutit! O, förlåt min synd, min skuld! Gud, min Fader, var mig huld! Ännu några stunder får hon lida, svår och tung den sista kampen är, hon är van att med bekymret strida och med döden strider nu hon här. Men han segrar: bröstet våldsamt höjes; nägra andetag — allt är förbi, och uti det brustna ögat rojes,