Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1849, sida 3

——————————7 år, och vacker och älskad. Hon var klädd i en mörkblå sidenklädning, som nästan helt och hållet öfverskyldes af en mantilj med svarta spetsar. Hennes lätta feiska hufvudbonad var en rosenfärgad krusflorshatt, med de skönaste spetsar. Jag vill icke säga, att hennes skönhet var utan all jemförelse; men hennes för öfrigt vanliga figur hade i sin helhet en bländande friskhet; och rosen i sin morgonfriskhet, daggen, när solen skickar den sin gyllne morgongåfva, har icke en så hänförande glans. Vid första ögonkastet skulle man utan svårighet fällt det omdöme, att denna qvinna beslutat, att icke taga något annat af lifvet, än sjelfva glädjen, lyxen, bekymmerslösheten och kärleken. Likasom hon alltid lefvat i detta sköna beslut, med denna enda plan, hade hon ej heller någonsin bleknat under bekymrens välde; och ej heller hennes ögon någonsin förlorat sin glans af tårarnes flöden. En persisk saga säger : det finns qvinnor, som äro rosor, qvinnor som äro törnen, qvinnor som äro skaparens himmelska småleende, qvinnor som äro sataniska grimaser. Den qvinna, hvarom här är fråga, hade hvarken velat betunga sig med törnen eller grimaser. Ehuru hon efter allt utseende med visshet lefde i sin ungdoms mest lysande period, var hon hvarken spensligt fin eller lång, Hon hade ett godt hull, som ännu mera förhöjde glansen af hennes öfverlifs