Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1849, sida 1

lyx, hvarföre gör det ej öppet demonstrationer deremot? Hvarför fordrar det ej revidering af de Ss. i grundlagen, som tillerkänna Konungen rättighet till begagnande af detta lekverk? Är folket ej nöjdt med befordrings-systemet, tycker det, att hvar och en, som arbetar på en bana, bör på densamma få sitt dagliga bröd, hvarföre sätter det sig ej öppet emot löjtnanters, majorers och andra militära embetsmäns utnämnande till tjenster, för hvilka de aldrig arbetat? Tycker folket, att militären har en gifven öfvervigt i samhället, hvarföre protesterar det ej deremot, icke emot Konungen, men emot grundlagen, som tillåter det? Aldrig hade regenterna i denna stund fallit så djupt i folkens tankar, om folken till dato, der de haft makt, utöfvat densamma. Till den opinion, som utbildas med hvarje dag allt mer och mer i landet, har således regenten blott halfva skulden, den andra hälften hvilar tung på folket sjelft. De demokratiska interessena hålla på att blomstra upp i Europa; folkens s. k. herrskaregöra koncessioner, för att, om möjligt, behålla något af sin gamla myndighet; staterna äro i rörelse liksom jorden i ögonblicket före ett jordskalf; man hoppas att det skall gå öfver: men det går icke öfver förr, än allt blir klart; förr, än fjellen fallit både från konungarnes och folkens ögon, och de få se, att de båda äro medborgare, båda subordinerade en högre makt — lagen. Ännu återstår ett — Englands bankrutt. När denna inträffar, nalkas tiden för hela den bildade verldens ombildning. I denna bankrutt skola konungar och folk bägge uppslukas, men blott för ett ögonblick. Konungarne äro ej många. De försvinna; men folken aldrig. Efter denna allmänna skakning skall lugn inträffa. Oinskränkta monarkier skola aldrig mera finnas, och endast de konstitutionella bära sig, der Konungen är förste medborgaren. Detta är Europas framtid. Och deraf är opinionen i denna stund i hvarje land och äfven i Sverige ett svagt medvetet eller omedvetet echo. På denna förändring förlora icke Konungarne en hårsmån af den lagliga makt, hvarmed de kunna tjena en nation; tvertom de blifva derigenom starkare och folken — icke blifva de svårare att styra derföre, att de lära känna sin makt. Men man älskar illusionen i det längsta och rädes att se sanningen i ansigtet; och derföre sprides bitterhet i opinionen emot Konungarne och kallsinnighet hos Konungarne mot folken. Men hvem som förlorar derpå, icke är det folket, som genom massan af sin storhet, alltid måste ligga öfver. Konungarne förlora, ty deras makt är lånad från folket och deras glans, i hvilken de sola sig, är folkets. Men folkets makt och glans äro sjelfve ett lån, nemligen från Herren i himmelen, Honom, af hvilken all god gåfva kommer. När denna opinion hunnit blifva allmän i ett land, — då först kommer Konungen i sin sanna naturliga ställning till folket och kan tjena det såsom herre.