Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1849, sida 1

4 gr. DIIdt. — W-——— Opinionen i landet. . ÅAlldeles som förut eller ännu något meraÅ börjar det heta i något hvar af våra tidningar. Det vill säga: man hoppas efter de förökade ordensoch titulatur-utnämningarna, efter regeringens beteende vid sistförflutna riksdag och efter det olyckliga Kronprins-apanaget ingen ting bättre, än hvad som varit förr, utan tvertom man fruktar något ännu sämre, : Ty när den, som sist talar, blir hörd, och de, som tala, sällan tillhöra folket, utan flyta öfver folket i företrädesrättigheter, titlar och börd; så har man, utom bibehållandet af det gamla statsskieket, äfven att frukta en strängare efterf öljd af det förut någon gång försökta, men ej fullt tillämpade oefterrättlighets-systemet. t Men hvem är orsaken härtill? Icke är det ensamt regenten. Ty ännu och i det längsta älskar man att tro, det han, om blott hans egna prerogativer i rikedom och makt ej förnärmas, ej vore obenägen att i afseende på förbättringar efterkomma folkets högt uttalade önskningar. Nej, folket sjelft har äfven del i skulden. Folket, som under nuvarande riksdagsordning ej kan göra sin grundlagsenliga makt gällande, utan måste gifva efter i ansigtet (d. ä. på riksdagarna) och knota på baken (d. ä. mellan riksdagarna). Sverge kan aldrig bära sig som konstitutionell monarki, om ej grundlagarna så förändras, att den andra statsmakten, folkets makt, göres gällande i hela dess kraft, ej blott genom pressen, på hvilken aldrig de styrande vilja tro, utan äfven genom sina folkombud. Först då är den starke nöjd med en annan stark vid sin sida, då han utöfvar sin egen styrka. Men om han af missförstådd häftighet gifver efter och ej utöfvar sin makt, äggas hans sinne så mycket mer till bitterhet mot sin medstarke. Och i stället för att handla öppet mot honom på laglig väg, begagnar han mindre värdiga, ehuru verksamma medel. Fär ej folkmakten i Sverige utöfvas enligt grundlagarna i hela dess fullhet; så brusar den öfver, kufvar sin kollega och skapar ett nytt förhållande, som kan gifva anledning till dess egen undergång. Folken skola till och med väpna sig mot konstitutionella konungar profeterar Napoleon. Och hvarföre? Jo emedan de varit för fega att handla lagligt med dem. Ty vi kalla det fegt, att för en nådeblick af monarken handla emot bätre öfvertygelse och sedan på honom kasta skulden till den statslyx, som de sjelfva medgifvit. Eller hvarföre skulle icke folket göra sin makt gällande? Hvarföre skulle det ej föra öppet språk i närvaro af den andra statsmakten? Är ej folkmakten lika grundlagsenlig, som konungamakten? Hvad är en konstitutionell stat, om ej ett växelförhållande mellan 2:ne lika stora makter? Hvarföre skall då just folkmakten vara den, som gifver vika? Konungamakten kan ju den förutan intet göra; men folkmakten kan, genom ett nytt val af öfverhufvud, bära sig utan det nuvarande. Man har i Sverige trott, att man skulle göra sig styrelsen välbevägen genom eftergifter. Ingen ting är falskare. Genom eftergift och klemande uppförande vinnes aldrig aktning, Likasom folket bör akta sin Konung, så bör också Konungen lära att akta folket. Men ett svagt, krypande och eftergifvande folk förtjenar ingen aktning. Ieke den, som kryper, smickrar och vid första vink gör ens vilja, aktar man; utan den, som häller sig upprätt vid lagen och icke viker ett steg från sanning och rätt. Är folket verkligen utledset vid ordens-utnämningar och hela det barnsliga väsende, som drifves med titlar, band och stjernor, upphöjande i adelstånd, granlåt och