Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1849, sida 1

ett slags afsöndrade skrån, af hvilka hvart och ett sörjer för sig och hvilkas grundprincip i allmänhet är, att när det skrå eller lag, hvartill de höra, befinner sig väl, så kan icke det stora hela lida någon nöd. Ehuru de på sätt och vis utgöra en stat i staten, betrakta de sig dock nästan alltid som staten sjelf. : Det andra slaget af menniskor utgöres af dem, som städse skåda och sträfva framåt. De hafva här i tiden ingen rast eller ro; uppröra ständigt de stilla vattnen, på det att dessa icke må helt och hållet stagnera, gå öfver i förruttnelse samt sprida pest och olyckor omkring sig. De äro, för att begagna ett skriftens uttryck, vjordenes salt., De hafva icke något synnerligt sinne för hvad som är, utan för hvad som var, eller skall varda. Man träffar dem i alla möjliga stånd och vilkor, från konungen ned till herden. De lifnära sig bäst de kunna (Spinoza t. ex. slipade glas, Rousseau afskref noter) ty i allmänhet drar staten föga eller ingen försorg om dem, och kar ej heller det göra, emedan de icke tillhöra något skrå, eller någon särskilt kast, och inger vet när, huru eller hvar de blifva till, De utkläckas emellertid icke i massa som kycklingarne i de egyptiska ugnarne och tillhuggas icke eller som statyer i bildhuggarnes verkstäder. De skjuta upp här och der, liksom plantor, hvilkas frön ligga dolda för hvarje menniskoöga i jordens djup eller på hafsbottnen. De kunna nog sköta de göromål, som man åt dem anförtror men förmå aldrig att rigtigt vänja sig vid ati blifva något här i verlden. För vanan och dei alldagliga hysa de en medfödd afsky. De arbeta icke, såsom det förut omförmälta menniskoslaget, vissa timmar eller dagar, utan endast när anden kallar dem, och de känna ingen lycka finna ingen stund väl använd, den förutan nä idgerna få lif och utveckla sig i deras själar När dessa vidunderliga väsenden plötsligt glänss fram som stjernskott, när de från den ideell: verld, i hvilken de lefva, slunga omkring sig elektriska gnistor, blixt på blixt, då möta de öfver allt motstånd och fiender, hvilka sky den som pesten. Belöningen för deras värf blir: äsidosättande, hat, förakt, förföljelse, stundom tillochmed en våldsam död. Det var sådana mensklighetens välgörare, som medeltiden förde upp pi bålen och brände till aska; men hvilkas minner efter döden vandra omkring bland folken son heliga skuggor, och hvilkas höga och djerfva tankar en gång, när tiden är inne, varda till handlingar. Af begge dessa slags menniskor finnas några hvarje land, ehuru i högst olika gradationer. Yt