ystatsinrättningar, hvilka aldrig några snillen organiserat, — När Roussseau vill draga dem, som tänka öfver staten och dess institutioner, bort från deras ideliga sysslande med småsaker, från det beständiga lappandet och upputsandet af statsmachinen, från den trångbröstade sysselsättningen med att laga, icke en gång ett eller annat hjul i densamma, utan en eller annan kugge på de gamla förnötta hjulen; när han åstundar att de skola lemna bearbetandet af dessa bisaker och småting åt lägre handtverkare samt genomskåda och leda gången af det stora hela, då hänvisar han dem till de gamle lagstiftarne, till dessa stiftare af stater och folkbildare, hvilka af naturen emottogo vilda och rå horder och äterlemnade dem såsom hyfsade folkslag. När jag,, säger 5han, betraktar de nyare nationerna, finner jag ,hos dem många, som skrifva lagar, men icke en , enda lagstiftare. Forntiden hade tre: Moses, Lykurgus och Numa. De visste att upp, fatta sin tid, och deras bemödanden kröntes med en framgång, som skulle lyckas otrolig, om .den icke vore så faktiskt ådagalagd, som den sär. — Derefter visar han, huruledes Moses till en statskropp förenade en hop olyckliga flyktingar, utan konster, utan vapen, utan talanger, utan dygder och utan mod — flyktingar, som icke ens kunde kalla en handsbredd jord sin, utan utgjorde en hord, som var främmande på hela jordens yta. Af denna kringvandrande trälhop bildade Moses ett politiskt samfund, ett fritt folk. Under det att den vandrade omkring i öknen och icke hade en sten, mot hvilken den kunde luta sitt hufvud, gaf han dem en varaktig författning, som motstått tidens alla skiften, lyckans omvexlingar, eröfrarnes anfall — en författning, som årtusenden icke mäktat tillintetgöra, knappast förändra, och hvars oförgängliga lemningar ännu i dag väcka beundran. Derefter visar han, huruledes Lykurgus företog sig, att af ett samfund, som redan förnedrat sig genom träldom och de laster, hvilka äro dess följeslagare, bilda ett kraftigt och härdadt folk; huruledes han pålade det ett jernok, hvars like ett folk aldrig hvarken förr eller sedan burit; huruledes han oupphörligt, i dess lagar, dess lekar, dess boningar, dess fester, ja i sjelfva dess kärleksyttringar för det framhöll fäderneslandet; huruledes han förädlade det genom att göra denna passion, denna brinnande kärlek till fäderneslandet till, dess enda lidelse, gjorde det starkt genom enighet och förenade krafter, gjorde en enda stad till herrskarinna öfver hela Grekland, gaf den en makt och ett anseende, som kommo sjelfva det stora persiska riket att darra. — Vidare ådagalägger han, huruledes Numa var Roms egentlige och sanne stiftare; huruledes han förenade Romuli vilda horder till en oupplöslig statskropp genom att förvandla dem till statsborgare, mindre genom lagar, af hvilka de i sin ohyfsade fattigdom icke hade så mycket behof, än genom visa och milda statsinstitutioner, som förbundo dem med hvarandra och fästade dem alla vid fädernejorden; genom att göra deras stad till en helig stad, i det han helgade den och dem genom, såsom det tyckes, obetydliga och vidskepliga ceremonier, hvilkas styrka och verkningar blott få folk kände, men till hvilka den vilde Romulus sjelf hade lagt grunden. — När Rousseau slutligen vill ådagalägga, huruledes forntidens enhet står i motsägelse till den splittrade nutiden, så ådagalägger han genom exempel; huruledes det var en och samma anda, som ledde alla gamla lagstiftare vid grundläggandet af deras skapelser. Alla sökte att finna band, som kunde fästa medborgarne vid fäderneslandet och