Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1849, sida 1

kungliga myndighets mer och mindre omedelbara inflytande, i förening och harmoni med den så allmänt och så högljudt uttalade folkviljan, förmådde den konservativa ligan att antaga detsamma. De så kallade stora tidningarne hafva onekligen på sitt samvete, att de otillbörligt länge delade denna illusion och sålunda, i stället för att med klar insigt i de verkliga förhållandena och med bestämd hållning bearbeta allmänna opinionen, för att förmå den uppträda sjelfständigt och handla på egen hand, sutto med händerna i kors, i from förväntan, att det önskade palladiet skulle falla ned från skyarne. Ett ögonblick såg det verkligen ut som om dessa pia desideria skulle gå i fulldordan. Konungen fann för godt, att midt under brinnande riksdag ombyta minister, såsom man under den första öfverraskningen trodde, i en mera bestämd, framåtskridande rigtning. En ung professor från Lund, som hade ord för att vara en son af sin tid, kallades till en af taburetterna; ett par andra ,kapaciteter framletades äfven i en knapp vändning, och nu skulle det då blifva något utaf. Den nya ministeren — framlade sitt bekanta reformförslag. Angående beskaffenheten af detta förslag vill jag blott nämna, att man verkligen på fullt allvar har hört framkastas den förmodan, att alltsammans blifvit ställdt och ordnadt så, som det just varit i den afsigt, att det vid nästa riksmöte skulle och måste blifva tillbakavisadt och förkastadt både af den Hartmansdorffska ligan och af de liberale, samt att hela frågan sålunda tills vidare skulle komma att uppskjutas. För min del vill jag dock icke tro, att denna insinuation är grundad, ty för det första har ju, såsom nyss nämndes, Konungen sjelf vid mera än ett tillfälle högtidligen förklarat, att han ville hafva slut på denna sak,och för det andra måste man väl tro både herr Genberg oeh herr Sandströmer (de begge män, som anses hafva största andelen i förslaget) om större ärlighet och hederskänsla, än att de skulle vilja låna sig till ett slikt gyckelverk; men misstanken visar emellertid hvad som låter sig tänka om besagde ministeriella opus. Säkert är, att ministeren hade vida mera sörjt för sitt anseende, om den aldrig hade förelagt nationen ett så beskaffadt halftomhalft-arbete; ty om man ock känner sig böjd att antaga det ifrågavarande förslaget vara bona fide förelagdt nationen, och ministerens ära alltså i moraliskt hänseende är räddad, så återstår likväl, så väl i motiverna till förslaget, som i dess särskilda delar, en oefterrättlighet, tillräcklig att göra vederbörande misstänkte för att hvarken vara några synnerliga statsmän, eller känna sitt eget folk. De