upplysande bevis på den hos ett visst parti ingrodda, fanatiska ovilja emot allt, som benämnes framsteg, vare sig i politik eller statsekonomi, samt på samma partis starrblinda djerfhet att intill sista stund trotsa hvarje, tillochmed den billigaste och mest solklara fordran från folkets sida. För att rigtigt kunna inse beskaffenheten af denna sak, är det nödvändigt att göra sig bekant med några detaljer af det svenska skatteväsendet. Det bör dock först ihågkommas, att en stor del af skatterna, på landet hos oss, utgå i naturaprestationer. I fordna tider, då handeln var obetydlig, och penningar i samma mån sällsynta, var landtmannen utan tvifvel bäst belåten med att få afbörda sin skatt med jordens eller husflitens produkter, och någon egentlig svärighet vid uppbörden häraf fanns icke, sålänge skattorna voro ringa. Men under tidens lopp hafva pålagorna beständigt ökats, och landtmannen måst beqväma sig till allt större och mera olikartade prestationer. Nu är det derföre icke nog, att ett hemman erlägger skatt in natura af säd, halm, ved, aska, boskap, smör, ägg, talg, humle och ullgarn, och detta i de mest besatta bråktal, såsom åig oxe, gås o. s. v., utan härtill komma ofta sådana högst besynnerliga prestanda, som t. ex. en tunna fårspillning och dylikt. Då dessa skatter inflyta till kronan, har jordbrukaren rättighet att erlägga dem i penningar, och han är tacksam derför, ehuru kronobetjenterna naturligtvis vid naturaskatternas reducerande till kontanter — ofta ett mycket inveckladt och kinkigt göra — icke försumma att se sig sjelfva till godo så mycket som möjligt. Deremot har jordbrukaren icke rättighet att i penningar erlägga de naturaprestationer, hvilka han, efter gammal sed, är skyldig att erlägga till prester och andra löntagare. Dessa embetsmän kunna ännu i denna dag fordra, att bonden skall fullgöra dagsverken på en mils afstånd från sitt hem och på bestämd tid infinna sig med sin halfva gås, sitt sextondedels svin, sin tunna fårspillning. Man kan lätt föreställa sig, huru svårt, för att icke säga omöjligt, det är för enhvar att prestera dylikt, utan att emottagaren dervid kan finna anledning till klagan och eviga trakasserier om han eljest vill göra det, och mången gång tvingas bonden att gifva en hel gås, för att slippa en process om den halfra. Det behöfs sannerligen icke någon hög grad af civilisation, för att för evigt bryta stafven öfver detta rent af barbariska system, och försök att få dessa förhållanden förädrande hafva också blifvit gjorde på många riksdagar, allt ifrån början af adertonde århundradet. De privata interessena hafva imellertid alltid förstått att ställa sig i vägen för reformen och sålunda äfven nu, sista gången. Konungen hade låtit en särskild kommission i förväg granska frågan; Hr Sandströmer, på hvars skuldror detta arbete egentligen hvilat, hade han låtit adla, just på det att saken måtte hafva en pålitlig förkämpe på riddarhuset; allt var förberedt och öfverlagdt, den allmänna opinionen betraktade med rätta denna reform såsom en, hvilken, mindre än alla andra, kunde fallas; det gällde blott det högst billiga alternativet emellan att förvandla alla naturaprestationer i penningar efter medeltalet af markegången, eller också att reducera dem till två eller tre lättare presterade varor. Omöjligt! Presterne ville blifva vid det gamla; de beräknade nog de hemliga fördelarne af dessa åttondedels grisar och femelftedels får, och hvarför skulle man då borttaga en så gammal, god och patriotisk sed? Adeln vill alldeles icke höra talas derom. Den föreslagna reformen