Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1848, sida 1

borgares hjelp, hafra aristokraterne af föresats sindragit all lyx, stingt alla utvägar för handeln j och arbetarne, så vidt i deras förmåga stått. De hafva med de nedrigaste beskyllningar sökt svärta och nedsmutsa en man, den de efter JunistriIden tillbådo som en Gud, hvilken de voro öfertygade om hafva frälst dem från plundring och anarki. Slutligen kasta de alla sina röster på en I prins, i akt och mening att genom en thronpretendent, hvilken de i sjelfva verket afsky, få thronen åter upprest för en annan, den de lika litet känna, men som de kalla vden legitime. Man har öfver allt på landet utspridt, att Napoleon är egare till 4 milliarder, och att, om han blir vald, komma alla kontributioner att minskas. Detta har slagit an, emedan skatterna äro för bonden en hufvudak, och det, för öfrigt, föga rör honom, om landet styres af en kung, en prins eller en president. Aristokraterne, som så ifrigt understödt Louis Napoleons val, tro sig nu hafva vunnit en afgörande seger. Hvad rör det sdem, om nya revoltioner aflösa de nyss dämpade, om medborgerligt blod flyter i strömmar? De äro trygga och inbila sig ingenting riskera; ty tidens framätskridanle i bildning och mensklighet förbjuder återupprättandet af en grillotine, det enda, som förmår skrämma dem. Uträkningen kan imedlertid slå fl. Den nyss valde presidenten skall besvärja konstitutionen, och republikanerne äro på sin vit. Det är ett starkt parti, som alltid vinner, slltid går framåt. — Att vi Inu hafva krig att förvänta, är väl otvifvelaktigt, och vi gå helt och hållet miste om det nöjet att se hans helighet pifven, som icke kan göra len Bonaparte den irän. Man är ganska nyfiken att se, mel hvilka personer den nye presidenten kommer att omgifva sig, äfvensom att höra honom tala, ty hittills har han varit stum. Somliga påstå, att un icke kan tala; andra att han icke vill. Sama förhållandet skall väl snart blifva utredt. Skrifra är för honom en lätt sak, så länge lille Thiers fins till, hvilken har en så stor förmåga att bira alla färger och vända sig i alla väderstreck. Under hela den förflutna valtiden hafva vi kunnat glädja oss åt det största lugn. Detta är så mycket mera hedrande för franska folket, som det är första gången det i massa ir kalladt att deltaga uti statens vigtigaste bestyr. Nu, såsom i alla maktpåliggande handlingar, har man märkt den medfödda fransyska lifligheten, parad med ordning och sans. Folksamlingar hafva egt rum på nästan alla offentliga platser, och hvar och en har haft frihet att tala och öfverlägga efter behag. Man har i anledning häraf fruktat emöter och oljud; men icke det ringaste dylikt har