Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1848, sida 1

mig; jag skulle mörda mig sjelf, heldre än att icke få lefva tillsammans med dig!... Men jag var likasom förtrollad ... Fastin en aning här uti mitt hjerta sade mig, att jag icke borde vara tillgänglig för deme herr Roberts förslag och skänk, så fruktade jag icke desto mindre att göra illa emot dig, om jag försummade detta sista tillfälle, som erbjöd sig för din räddning, äfven emot din vilja... O! du har rätt: jag borde erinra mig ditt beslut att icke öfverlemna dig för något pris. Och när du läste upp brefvet, som gjorde honom så rädd, honom också, då tyckte jag sjelf, att jag vore mycket straffvärd. Ack ja! mycket straffvärd!... Jag ljuger icke, Bastien: jag är ångerfull och jag älskar dig... Förlåt mig!... Gi ingenstädes! ... Lemna mig ickel... Hör du det! ... Sälja dig! ropade hon fallande på knä framför honom, och fästande på honom en tårfull blick, i hvilken man kunde läsa på samma gång ånger och kärlek. Stackars qvinnale hviskade Bastien, ja, ja, jag vet det nog: svag, men icke elake, tillade han, vändande sig till Sylvio... Se så! lugna dig nu! jag förlåter dig. Gråt då icke så! Det passar sig icke att gråta inför herr Sylvio:, fortfor han, i det han reste henne upp och smålog emot henne med godhet; derefter tog han hennes arm i sin, påtände en annan lampa och gick med Simonia in i kammaren. Sylvio hörde dem