Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1847, sida 1

förslag finnes att hålla sig till, skulle det föra alltför långt att här vilja uppgöra elt sådant med alla detaljer och ditbörande motiver, bvarlor vi ålnoja oss med angilvande af följande grundsatser, såsom de i vår tanke enda rätta for denna skatis utgörande. Enbvar, som bor inom församlingen, eller som der äger synlig lormögenhet, eller derifrån uppbär inkomster af fabriker och dylikt (hvartill äfven böra räknas pensioner, som utbetalas af sockenkassan), bör, i förbällande dertill, erlägga skatt till sattigkassan. Likväl bör afseende fästas dervid, om den skattdragande sjelf har stor familj att fötsörja, eller är belastad med främmande personers underbåll; äfvensom behörigt afdrag från skatten bör göras för de frivilliga bidrag, som bevisligen komma den officella fattigvården till godo. Fattigskatten bör derlöre uttaxeras af de kunnigaste och samvetsgrannasle personer inom socknen efter osormedladt och förmedladt belopp, så att vid det sednate behorigt aldrag blifvit gjordt med alseende på särskilda omständigheter. Eudast den förmedlade skatten indrisves, och denna bestämmer älven rostråttigheten. Det står naturligtvis en hvar fritt att meddela taxeringsmännen alla nödiga upplysningar, angående inkomsternas storlek och de reella skattebidrag, som af bonom betalas till andra kommuners fattigvård. bessa grunder hvila på det begrepp om sattigskattens natur, som i föregående artiklar blifvit framställdt, och deras uppgörande är alldeles oberoende al frågan, om de mer eller mindre fullständigt kunna tillämpas. — Detta blir verkställarens ensak, hvilken mäste följa den gamla regeln: ultra posse nemo obligatur. Det skall blifva interessant att se, huru den blilvande sorordningen kommer att lösa detta svära problem. Slutligen några ord om fattigvårdens organisation. Den Salje 2. i förslaget tillägger visserligen sörsamlingarne srihel, att elter behag ordna sill sattigväsende, om endastebettlande aldrig lillädes. Men man har likvål aktat nödigt, alt i 4:de och 5 te 22. lemna vidlyftiga söreskrifter om sattigstyrelsens sammansätining på landet och om valet till ledamöter i densamma. lläremot är ingenting att anmärka, då löreskrifterna i allmänhet äro goda, om man undantager, att ledamoternes antal blilvit oäterkalleligen fastställdt till bögst nio, såsom minnets tärnor.? Minnets tärnor halva icke mycket al bestalla med svea rikets ständer, så art denna hyllning åt dem ingalunda år på sin plats. Och någon annan rimlig grund för det heliga niotalets sframmanande vid detia tillfälle finnes icke heller, så vida man ej får antaga en, som vi straxt skola vidröra. Vår egentliga anmärkning är nemligen rigtad mot 6:te 2., som säger: Sockennämnden vare å landet sattigvärdsstyrelse; och derigenom visas alt ständerne äro sullkomligt obekanta med grunderna sor en god kommunalsörvaltning. bennas förträfflighet ligger alldeles icke deri, alt alla goromäålen hopas på några få personer, på det alla de öfriga må vara fria, utan tvärtom deri, att hvarje borgare alltid må äga ett visst åliggande för kommunens gemensamma räkning, och att just genom denna fördelning en byar må kunna utan leda och utan något hinder för sina enskilda aflärer med nit och krast fullgöra sitt uppdrag. I Sverige sorsar man efter alldeles motsatta principer och förvaltningen blir äfven derefter. Om ock i några socknar nämnden möjligen kunde tillika fungera som fattigvärdsstyrelse, utgör detta endast ett undantag, som man ej heholver lästa afseende på. Ilar socknenämnden för litet att göra, älven sedan genom förordningen af den 29:de Maj 18146 tillsyningsmän ofver sörsvarslosa skola utses bland dess ledamöter, så kan han daga sig den polisuppsigt, som i 24:de g:a af nu omrorda sörslag högst olämpligt tilsockenstämmoförordning tydligare uttalat. sin