Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1846, sida 1

är det älskade söremålets fullkomlighet en presumlio juris violenla. Kärleken sakunar icke heller sin Canoniska rätt. Han är vår lyckas allena-saliggörande kyrka, våra böjelsers hierarchi och ccelibatets gylle ne upphäfningsbulla. Man canoniserar den älskade; ty bon sorekommer oss alltid såsom något heligt, den mognare öfverläggningen må så mycket den vill uppresa sig deremot såsom advocatus diaboli kärleken bar sin handelsbalk och är till och med icke så sällan en dålig affär. I allmänhet är ban en frigifven handelsgren, men också ganska ofta blott en börs för esterverlden och en svärmeriels grosshandel. bess bolagskontrakt bestämmer vår jordiska lyckas sirma, och likväl gäller hårom ofta den satsen: Societas scepe et mater discordiarum. Kärleken bar sin länsrätt; ty älskaren är en vasall och hans hjerta ett anförtrodt län, ofver hvilket ban åt en annan lemnat öfverherrskapet, och åt sig sjelf knappast förbehållit nyttjanderätten. Forst i en nyare tid bar han antagit vexelordningen, ty numera är vexlande uti kärlek alldeles i sin ordning. Ständ och rikedom draga på skönhet osh hjerta. Dessa känna sig ieke tilldragna och protestera. Da uppträder förståndet såsom honorant; och detta kallar kärleken, om också icke alldeles juridiskt, likväl temligen rigtigt, en torr vexel. Kärleken har sin borgerliga oc sin privat-rätt; ty råtiast älskar man i borgerliga standet, och blott privatim, enär kärick skyr olfeniligheten. — Kärlekens lagbok börjar med personliga rätten; ty vi se sramsor allt på den älskade personen, sow vi göra till sormyndare för värt hjerta och curator för våra känslor. I sak-rätten visar han oss, hvad det är för en skön sak att älska, hvem som är ett hjertas rättmätiga egare, huru man uppgilver besittningen, samt under hvilka vilkor Iman besitter oråumåtigt. Härifrån osvergår han till egendomen och gilver oss några anvisningar att utestänga andra från vår sörvärsvade egendom. Om kärleken har sin panträtt lemnar jag derhån, då det strider emot min nästan jungfruliga blygsamnet att tala om kärlekspanter. Servituter kunna icke vara honom obekanta, då kärleken just är den alltidvarande servitus oneris serendi i värt lif. Arfsrätten förenar ban med åktenskapsrätten, ty så snart Hymen visar sig, gör Amor sitt sestamente. På lika så fast fot grundar sig kärlehens obligalionsrätt. Isär lemnar ban löreskril