Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1846, sida 1

den andra vänder sig bort från tiden och lyfter ögat mot en aslägsnare, himmelsk glans, som tröstar själen, när det förgängliga åter varder till stoft; det är upphöjdt osver stostet och hvarhen kan eller skall nagonsin nedsjunka i detsamma. Hvad nu beträffar den klassiska sornåldren, så intager den en hog och vällörtjent plats i mensklighetens utvechlingshistoria; och det vore väl icke möjligt, att da fråga är om en högre bildning, med stillatigande sörbigå densamma. Lilvet ligger här för oss i storartade honturer, och hvad som under den tidsaldern sig tilldragit, bar med klar blick blifvit uppfattadt och med stilla värdighet framställdt. Grehernes srihetssinne ocb isynnerhet deras jättestrid att skydda andan mot den framvällande råa massan, att rädda den i menniskans bröst nedlagda gudomsgnistan undan barbariet och despotismen, som ville i grund utsläcka densamma; väcka ännu i denna dag i hvarje ädlare bjerta det högsta deltagande och den varmaste beundran. Bakom denna snillets beroiska hoamp äter ligger en tidigare hjeltenlder, en förvägen, al lust till bedrifter slodande forntid, i hvilken den unge llerkules redan i vaggan qväfver ormen och i genialiskt ofverdad häntyder på hvad ban i sin mandom skall varda. Dylika bedrifter. kunna måhända hafva egt rum äfven hos andra nationer. Men hos Grekerne kommer bärtill deras hoga konstfulländning, som sätter kronan på det hela sa, och upplifvar det med sin andedrågt så, att de sor länge sedan sorslutna tiderne aldrig gå ur värt minne, och så, att de gigantiska hjeltegestalterna på en gång varnande och uppmuntrande följa oss genom hela lilvet. Icke blott i hallforgåtna sägner tala dessa bedrifter till oss; icke såsom allägsna Ossianshe välnader skönjas dessa hjeltar i tidernas bakgrund, utan evigt blomstrande, fasta, olorändrade i all deras ungdomskralt träda de oss till mötes, under den klara, genomskinliga, grekiska himmelen, med fylliga, muskulösa, smidiga lemmar, som om de ännu täflade på ärans olympiska bana. Ingen älderdom tyckes hemsöka dessa härliga gestalter; ty hvem bar väl någonsin tänkt sig Achilles sasom en gubbe. Han lefver evigt ung, som Apollo och sanggudinnorna, om ej såsom dessa 1 Olympen, så dock på de saliges 0, på de eliseiska fälten. Ännu efter årbundraden, kanske elter årtusenden, skola dessa fornäldrens bilder lika friska och ungdomliga verka på läsarens inbillvingskraft. På sådant sätt tvingas, likasom genom Orphei