Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1846, sida 2

behålla hvad vi hafve, gå omkring på gatorna med glädjestralande ögon , falla bänryckte i hvarandras armar och med rörelse, ja! med förtjusning utropa: Vi äre lycklige; vi äre frie, under det att en medborgare dömes till döden för det, att han dricker en icke existerande persons skal; eu annan släpas i lifstidsfängelse derfore, att han tror sig hafva kunnat lefsva lyckligare under andra regetinasförsllanden; en tredje transporteras på fistning för det, alt han vagat skämta ölver något konseljens beteende; en fjerde kännes skyldig till majestätsforbrytelse, af den orsaken, att han i allvarliga ordalag vågat yttra sig om den kungliga theatern och dess monopolium. På sådant sätt kunde bade konungen och folket vara lycklige genom den lilla obetydliga smula, som vi kalle inbillning och som bör vara ytterst lätt att tillvågabringa. — Lycka som lycka! Vi vilje visst icke påstå, att sriheten ensam kan Icklizzöra menniskorne. Man kan ju i grund och botten vara lycklig utan alla dessa spörsmål om frihet, hvilka sätta hoga vederbörande så mycket myror i hufvudet. För att göra ett land lyckligt, behöfves endast en god Gud, ett godt folk och en god konung. I brist pi de tvenne sistnämda behöfves endast den förste. Om Gud vill, att vi skole vara lyckliga, så äro vi det, och dermed basta! Men da är det icke eller vårdt att tala om något annat, som hör till et lyckligt politiskt Hf, och allraminst om friheten. Vi mäste da, utan alla vidare spehulationer, sartrösta på var Herre och 1ro, att han skapat friheten för sitt eget nöjes skull, utan alt vilja, det menniskorna skola af den delaktige varda. Vi så da föga som Turhorne, när det faller deras allenastyrande öfverherre in att skickar dem ett silkessnore för att sltrypa sis med: Allah Kerim!? Gud är stor; det är Guds vilja, alt jag på allernadigste befallning skall strypa mia, och — jog stryper mig; det är Guds vilja att jag skall blilva en sjellmerdare, vara en åus, en bedragare, en rofvare, en mördare, en areskändare, och derföre är jag, eller bliiver jaa det ... Forlräfsliaa laåror! ypperliga slutsatser! Vi hunde hafva lust att biifva satalier och ge hade frihet och mycket annat mer på baten, blott vi sedan af nagon vålvillig munk, eller värdig medlem af jesuiterorden knade for umgra rikhsdaler få kopa oss sfosl delse för alla de många synder, som ödet drifvit eller drifver oss tull alt bes i denna snoda jemmerdal, här nere par jorden. Men skämt för sig! Det nustig varelse, att hos det Hecsta väsendet förutsätta nuzon dylik absurd predestination, rörande menniskornas tGden och haudlingar. Stode det i var svaga formasa, all, liksom i en öppen shrilt, låsa den Eviges, den Allgodes, den Allvises tankar om sriheten; så vage vi otro, att de ungefär skulle lyda salunda: Jag bar skapat detta slögte etter mitt beläte; jag bar i dess själar nedlagt en gnista al min egen ovuddomselkdt; byar och en af dess medlemmar är en afbid af miz; bvarje sjil en del af milt eget andeliga väsende. Och likfullt odmjukar sig den ena själen slalviskt under den avdre; och detta synes dem rätt, då de deremot skulle fattas af den djupaste sorvaning om en af deras egna singrar undlerdanigt bu) anstir ingen föruvade sig för den andra. Jag har begilvat dem