Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1846, sida 1

nare utrop beträffar, tycker jag om dig, min son, tilläggande likväl vid det sista en hjertlig önskan och bön om långvarig frid och sällhet ötver vårt härliga fådernesland Men för de två första utgjutelserna al din svada är det ej utan, att jag hyser vissa betänkligheter, hvilka jag framdeles, i fall lyckan skulle stå dig bi, vill utveckla för dig. Vet alllid, min käre Adolf, att gudsfsruktan och dermed följande ödmjukhet, rattsinnighet och saktinod äro sådana dygder, som pryda hvarje menniska och gagna isyunernet dem, hvilka både subordinera och äro subordinerande.p Den, som sålumda talade, var en gammal tjensteman inom tullverket, hvars — tjenstemannens nemligen — siltvergråa hufvud väckte vördnad och aktning, på hvars redliga, fast af år och bekymmer djupt fårade panna, och i hvars öppna, sfritmodlga biick man kunde läsa allvaret och godheten; hvars fast sammantryckta läppar visst icke lydde pa stolthet, utan snarare på en fastheti karakteren, hvilken ej af något kunde rubbas, Sonen, med hvilken han samtalade, var en tjugoårig yngling, en äkta — oromantisk svärmare.p oNog tycker jag att du skulle passa lika bra, kanske till och med något bättre, än herr Olivensvans, som äfven söker all blilva en af de sex utvalde.sfortsor sadren. bet är ledsamt, att den stackars mannen skall uti allt, hvad han företager sig, vara hindrad genom sin nästan totala blindhet; men det stöter likväl nagot på det löjliga, att han vill söka till en e adan tjenst, der en god synförmäga är högst nödvändig. Att han har nagon kroppsstyrka, vill väl ingen påstå. Jag kan väl intet tro, alt han räknar på nägra gynnare, som skulle vilja lägga sig ut för honom. ,Pappa har ju ock gynnare i Stockholm , SsOW. .D vTyst. min sono. afbröt den gamle med hetta, plåtom oss aldrig begagna oss af så daliga medel att vinna värt ändamäl. Vi skola hoppas, att nu